Ewald Dahlskog - keramik för BoFajans

Ewald Dahlskog debuterade på 1910-talet. I hans konstnärliga gärning finns något av sekelskifteskonstnärernas gränsöverskridande - intet konstnärligt är mig främmande. Dahlskog var målare, grafiker och konsthantverkare. Han ägnade sig med samma glöd åt måleriet som åt grafiken och olika arter av konsthantverk.

Med sin starkt dekorativa konstnärliga begåvning låg den tillämpade konsten särskilt väl för honom. Sin mest uppmärksammade insats kom han att göra inom trähantverket med intarsia, men också på glasets område var han en nydanare med sina okonventionella slipmönster. Dahlskogs glas har blivit relativt uppmärksammat och omskrivet trots att han bara ägnade sig åt den formen av konsthantverk eller konstindustri under tre år, 1926-1929 vid Kosta.

Hans keramiska verksamhet sträcker sig över längre en tidsperiod. Ewald Dahlskog arbetade från 1929 till sin död 1950 för Bobergs Fajansfabrik AB i Gävle. Firman hade sedan 1874 tillverkat "ändamålsenligt och vackert hushållsporslin" men också "en betydande konstproduktion med stolta anor från gammalegyptisk och grekisk tid"; så presenterades tillverkningen i en skrift från 1949 till företagets 75-årsjubileum.

Allt som producerades var lergods, huvudsakligen med fajansglasyr. Det är ett relativt ömtåligt material. Den gulröda leran täcks med en glasyr som ligger liksom en hinna över godset. Materialet är också tacksamt att arbeta med genom sin ursprungliga och direkta framtoning. Både gods och glasyr talar ett tydligt språk utan alltför stora åthävor.

Redan under förra hälften av 1920-talet arbetade flera konstnärer för Bo Fajans, ett namn som ofta användes. Gabriel Burmeister stannade bara mellan 1922 och 1924, Allan Ebeling var verksam från 1924 till 1929, när Dahlskog började. 1925 kom Maggie Wibom som fortsatte till 1933 och Eva Jancke-Björk som inte slutade förrän 1956. Om man ser på dessa konstnärers 20-talsproduktion skall man finna att den har fler gemensamma nämnare som också skiljer den från det som Dahlskog åstadkom först till 1930 års Stockholmsutställning.

Ett rikt och många gånger nästan yvigt formspråk, en glädje i målade dekorer och inte så lite av pastischer av eller tillbakablickande på gångna tiders keramiska alster karakteriserar deras verk. Minst då Maggie Wiboms alster. Hon arbetade gärna med en kraftig reliefverkan och sparsam dekor.

Ewald Dahlskogs keramik är ofta sträng. Den bygger på form- och glasyreffekter. När en målad dekor någon enstaka gång förekommer är den just sträng och geometrisk. Att materialet som sådant får komma till sin rätt stämde väl med tidens krav när Dahlskog debuterade som keramiker.

Om man gör en jämförelse med glaset så var det Simon Gates kraftiga pjäser av tjock tung massa som kändes mest nya och riktiga. När Gate lät det enbart hyttarbetade klara glaset skimra i en vas med svart fot talade han samma språk som Dahlskog. Möjligen med den skillnaden att Gate lät glaset tala friare än Dahlskog tillät keramiken att framstå.

Den stränga formtukten Dahlskog ägnade sig åt blev ibland på gränsen till okeramisk. Han kunde tvinga leran att anta geometriska former på ett sätt som avslöjar att han inte var keramiker utan formgivare. Vilket inte behöver vara ett fel. Dahlskog arbetade med vertikala godronneringar som får svälla där kärlen vidgar sig, han använde fasetter och vridningar. Till det mest lyckade han åstadkom hör några stora vaser med horisontal räffling där glasyren ljusnar med åsarna och glänser i fördjupningarna.

Mycket av det stora utbudet i priskuranterna är litet slentrianmässigt, kravet på nyheter och variation har segrat över den konstnärliga viljan. Men många av de med ED signerade pjäserna från Bo Fajans förmedlar ett intryck av en frisk fläkt i keramikernas krets.

Helena Dahlbäck Lutteman (Stockholm 1985)