Ewald Dahlskog - konstnären som visste vad han ville

Ewald Dahlskog var en konstnär som visste vad han ville. Det fanns i hans måleri ingen tveksamhet. Inga insmickrande koloristiska konstgrepp, som kunde förleda ögat eller grumla tanken. Hela hans konstnärliga gärning står lika klar som den slipade kristall han under senare delen av 1920-talet formade för Kosta glasbruk.

Man kan beteckna honom som en modern expressionist i klassisk anda. Han gav sig helt åt de uppgifter han förelagt sig, antingen det gällde att fånga en situationsbild ur dagens verklighet eller att lösa de stora dekorativa uppdrag han anförtroddes inom intarsiakonsten.

Studieåren vid Konstakademien under det första världskriget resulterade i att han belönades både med Kanslersmedaljen 1917 och Akademiens Resestipendium vid krigsslutet. De hägrande målen var självklart att få uppleva de stora mästerverken i original bland konstskatterna i Italien och Paris.

Dahlskog byggde sitt konstnärsskap främst på de italienska mästarnas grund. Vistelserna i Italien betydde därvid för honom ett återkommande förklaringsbad. Detta gav en monumental stadga också åt hans landskapsskildringar hemifrån då han framträdde som en av de svenskaste bland de svenska.

Den fasta och klara teckningen såg han som grundläggande för varje slag av konstskapande. Lika nödvändig för målaren som för en arkitekt, "Själstillstånd i måleri låter bra som terminologi, men det diffusa däri kureras nog helst och bäst med den klara linjen", skrev han med polemisk skärpa i ett creda från 1930-talet. Det höll han fast vid hela livet igenom hur än vindarna blåste.

Dahlskog var en arbetsmyra som sällan gav sig tid att ställa ut på egen hand. Själv bevarar jag främst minnet av hans separatutställning i Galerie Moderne hösten 1949. Då visade han i olika tekniker och material vidden av sin skapargåva. Inte minst imponerades man av en serie västkustskildringar från Orust och Skaftölandet, målade medan andra världskriget rasade och gränserna var stängda.

På hösten 1950 gick Ewald Dahlskog bort. Minnesutställningen 1953 i Konstakademien blev den första stora redovisningen av de märkliga och dekorativa intarsiakompositioner, som skapat hans internationella berömmelse. Måleriet hade alltifrån mitten av 1920-talet fått träda tillbaka för dessa arbeten i ädelträ för representativa rumsinteriörer. Men utställningen gav också lödiga prov på hans måleri både från Medelhavsländerna och Afrika vid sidan av motiv från Stockholm, Västkusten och Nordnorge.

Det passade inte Dahlskog att uppsöka idyller. Den karga naturen och det hårda arbetslivet hade i honom en skarpögd observatör. Exempel härpå utgör inte minst motiven från Lofoten.

Steget från måleri till intarsian var helt naturlig för hans principer om ett bildbyggande, baserat på linjens och ytans klarhet och på kompositionens harmoni och balans. Hans bildspråk i alla material formade sig till ett spontant uttryck för hans sinnesglädje och stålblanka karaktär.


Martin Strömberg (Stockholm 1985)