Gustavsbergs Fajanseri å Fajansigen

Cigarettröken låg tät under taket på Studiohuset våren 1942 när de bägge gustavsbergskonstnärerna Wilhelm Kåge och Stig Lindberg målade fajanser. I ett hav av tennglaserade, vita vaser, skålar, krukor och fat satt de två herrarna i sina vita rockar och målade snabbt och lekfullt. Det är underbara bilder, fångade i Gustavsbergsfilmen "Eld, Lera och Människor" från samma år. Kåge och Lindberg verkar förtjusta och inspirerade. Nästan spralliga låter de penslarna virvla och flöda rytmiskt över kärlen.

Det var kulmen på deras första intensiva år tillsammans sedan Lindberg hade anställts och satts under mästaren Kåges vingar 1937. Kanske var det sista gången de arbetade så fritt tillsammans. Snart skulle konkurrensen dem emellan bli för stark för prestigelöst samarbete.

Att måla fajanser - tekniskt sett lergods överdraget med tennglasyr - var en gammal konst som här blev ett nytt grepp. Fajansmåleri var känt redan för 3000 år sedan och fick en guldålder med den italienska renässansens färgsprakande majolika och senare i holländska Delft, där man med kobolt på vitglaserat lergods försökte efterlikna kinesiskt porslin, men istället skapade en egen, högtstående konstart.

I Sverige, på Rörstrand, Marieberg och några småfabriker nådde man på 1700-talet väldiga höjder i fritt, levande måleri på tennglasyrer. Det var denna stolta historia som var avstampet för herrarna på Gustavsberg den där dystra krigsvåren. Att måla fajans var nytt och oväntat och i avspärrningens gråmörker var det lockande med färger och friska mönster. Det fria måleriets rikedom, den spontana glädjen att låta drypande penslar sätta avtryck i sugade, obränd glasyr var kärnan i fajansen. Man kastade loss över gräddiga ytor; den gamle drejaren Walter Johansson snurrade fram rader av krukor.

Målade kärl travades på hyllorna och den 16 maj 1942 visades resultatet på utställningen "Fajanser målade i vår", en av de klassiska Gustavsbergsutställningar som skrev ett nytt kapitel i den svenska keramikhistorien. Gustavsbergs utställningslokal och butik på Birger Jarlsgatan 2, "BJ" kallad, var fylld av ett dekorativt myller av fajanser, stora fat med ansikten, urnor med droppar, bladrankor, buketter, droppar, ansikten, vajande fanor, blad och girlanger. "Varför har ingen svensk gjort detta förut?" frågade sig Eva von Zweigbergk i Dagens Nyheter.

I keramikens historia är det mesta redan gjort, det som känns nytt är det som hamnar rätt i tiden eller överrraskar den med gamla medel. Kåge hade målat fajanser redan 1916 och fortsatt med det sporadiskt under 1920-talet. I Rättvik målade systrarna Jobs fajanser på 1930-talet, men det var ett försiktigare, mera naturalistiskt måleri. Vad Kåge och Lindberg gjorde var att öka skalan, dra på färgerna och ge måleriet mustig kraft och nya influenser.

Kåge var äldre och stabilare i stilen och dekorerade med kraftfulla tag. Lindberg berättade sagor i glasyren, lät surrealism korsas med folkvisor, drog respektlöst klädstreck över faten eller lät ansikten rinna ut i tunna glasyrdimmor. Hans "fnittrande pensel" (enligt Zweigbergk) fabulerade och experimenterade, ibland pricksäkert lyriskt och absurt, ibland nyckfullt och bisarrt. Fajansen påminde om akvarellteknik och inbjöd till flyende penslar och experiment. Målarglädjen var det viktiga för Lindberg. "Det är nästan som att stå på Östermalmstorg, när påskrisen ha högsäsong", skrev Gustaf Munthe om en fajansutställning på Röhsska Museet 1943.

För fajansmåleriet hade man uppfunnit "studiohanden" - en logotyp formgiven av Kåge - som skulle pryda allt konstgods från den nystartade Studion - det estetiska laboratoriet i porslinsfabrikens hjärta. På det tidiga fajansmmåleriet satte Kåge en svart eller brun hand och ibland sitt namn. Lindberg målade en blå studiohand med Stig L-signaturen. Det var unika verk, jämförbara med tavelmålningar. Men snart sattes fajansmåleriet i system. Fabriken ville ha serier att sälja.

Redan till den första utställningen hade man tagit fram enklare dekorer som målades av en målerska och märktes med röd studiohand + signatur. En av de tidiga målerskorna som sedan 1939 arbetade nära Kåge var Ursula Printz som också fick sätta sin egen ton på fajanserna. Hennes bandmönstrade vaser och fat märktes med en gul studiohand och en liten gul slingrande orm. Printz tog senare fram egna kollektioner av figuriner som gav fajansmåleriet en söt och speciell sidolinje under några år.

För att fabriken skulle kunna dra igång en serieproduktion av egentligen unika föremål krävdes många begåvade målare. Listan över fajansmålare på Gustavsberg upptar nästan fyrtio namn, alla med sin egen signatur, ett bomärke som sattes för att kunna hålla ordning på betalning och kvalitet.

Vissa målare var kortvariga, till exempel Edit Györi (ett nottecken) som bara målade i några veckor innan hon började med Argenta, andra arbetade på fajanseriet i många år som paret Franca och Giovanni Pugno (kuvert och stjärna), Karin Gustavsson (en kungakrona) och Helinä Pitkänen (tulpan). Maja Snis (en fisk) var en av de bästa målerskorna, som också utvecklade Lindbergs blomsterdekor Flora. Snis var föreståndare efter Ursula Printz. Alf Jarnestad (en hare) var en annan trotjänare som målade i tio år från 1946 till 1956. Han arbetade nära Stig Lindberg och blev senare hans "assistent vid den konstnärliga översynen".

Man målade efter förlaga, ofta en kruka av Lindberg eller skisser som satt i pärmar med mönster. Vitsen var att måleriet skulle vara fritt och fajansmålarna kunde välja och vraka, kombinera olika dekorer och skapa personliga uttryck. Varje målare utvecklade sin egen säkerhet och hade favoritmönster, sin "handstil". Jarnestad målade aldrig blommor, men gärna abstrakt. Australienskan Beth MacDonald (en bumerang) var skicklig på lancettblad, Pitkänen var duktig på blommor. Äldre fajansmålare kan känna igen andra målare enbart på dekorernas stil.

Man målade på rena ackord och fick bara betalt för prima gods. Tidsödande moment som färgpreparering och penseltvätt låg utanför ackorden. Allt gods sorterades och synades och här var signaturerna viktiga. Sekunda gods såldes i fabrikens butik eller slogs sönder. Gustavsbergskonstnären Karin Björquist (en lotusblomma) som målade fajanser en kort period 1947-49, har berättat om det ständiga kraschandet av misslyckade pjäser på Studion.

Kåge koncentrerade sig på Farstagodset under den andra hälften av 1940-talet och överlämnade gradvis den konstnärliga ledningen till Lindberg. Kåge skulle göra några återkomster till fajanser, men det var kortvariga försök präglade av konkurrens med Lindberg eller unika utställningsfat. Det var Stig Lindberg han som skulle utveckla de typiska gustavsbergsfajanserna som vi ser dem idag. Under hans överinsyn drevs produktionen mot en mer "fast och distinkt keramisk stil" när kriget var över och tillgången på råmaterial, till exempel metalloxider och tenn, blev bättre.

1947 utlöste Stig Lindberg fajansens andra färg- och formexplosion, denna gång på NK-BO i Stockholm i april 1947. Här visades nya former och mönster i knasiga exponeringar tillsammans med Lindbergs textilier. Nu lanserades den typiska 1950-talsfajansen med tunna, modernt drivna former som här och där flirtade med svenskt 1700-tal. En knopp i form av en blomma kunde bryta mot abstrakta mönster.

De grafiska, distinkta dekorer som visades skulle komma att vara aktuella i olika kombinationer under femton år. Godset märktes med en blå studiohand samt målarens signatur. Unikt gods fick också Stig L-signaturen. Mitt i sin nya blomning drabbades fajansen av oväntade förluster som ryckte bort det bästa blomstermåleriet. Maja Snis dog 1950 och året därpå lämnade Ursula Printz fabriken för att arbeta som keramiker i Danmark.

Det tidiga 1950-talet var fajansens guldålder med många målare och mängder av föremål. Avdelningen hade flyttat in i den tynande Argentans större lokaler. Bilder visar ett överfullt "fajanseri" med dignande hyllor och fajansmålare vid bord och i hörnor. Man sjöng och målade i hög takt. Många av målarna var invandrare, komna på irrvägar efter kriget eller lockade från fabriker utomlands. Föremålen skapades i en blandning av kallt krig, italienska kampsånger, svenska folkvisor och jazz. Man firade födelsedagar och lucia med att duka med föremål från hyllorna. På kvällarna fortsatte man med fester.

När Stig Lindbergs intresse vreds mot H55 med fokus på genomtänka hushållsprodukter gick den kreativa luften till viss del ur verksamheten. Lindberg blev en alltmer sällsynt besökare på fajansavdelningen. Med nya krav på bruksgods fick fajanserna problem. Det sköra lergodset läckte, naggades lätt och sprack. Syrliga och fuktiga produkter löste upp glasyren och sög i sig bly och tenn. Hanteringen av tennglasyrerna var också ohälsosam, särskilt när man skrapade kanterna - för att minska glasyrspänningar - och blåste av dammet.

Man ska inte förvara något annat än torra saker i fajansskålar. Aldrig krämer eller frukt.

Vid mitten av 1950-talet var Gustavsbergsfajansen som störst, men det var också stordriften som dödade den. När man lanserade fajanserna i USA, måste man också börja leverera på beställning. Förr kunde man sälja vilka mönster som helst inom landet, nu måste man måla på order som hade tagits efter dekorböcker, "Faience patterns", med fastställda dekorer med engelska namn, till exempel Venetian Blinds, Double Drops, Trellis, Pins, Shutters, Saw Teeth, alla med färg och nummer. Försäljningsavdelningen bestämde dekorer och färger; måleriet blev seriemässigt. Mönsterexercisen fick flera av de bästa målarna att tröttna och säga upp sig.

När Stig Lindberg lanserade den nya fajansliknande serien Karneval 1957 var det en typisk Lindbergsk motivvärld, men själva måleriet var ett hån mot den tidigare friheten. De trogna fajansmålare som fanns kvar sattes att fylla i färdigtryckta svarta konturer på ett blåtonat gods. Målerskan Marianne Preissler valde att hellre gå till det petiga Argenta-måleriet än att sitta som en treåring och fylla i "eländet Karneval". Idag är de olika föremålen ur serien populära samlarsaker. 1962 lades fajansproduktionen ner tills vidare på grund av problem med glasyrerna.

1966 försökte Stig Lindberg återföda fajanserna i en "nyväckt fajansyra" med en utställning på PUB, kallad Fajansigen. Den vita tennglasyren var ersatt med en blåtonad glasyr på ett randigt och rustikt bruksgods med dekorer påminnande om textiler. Lindberg hade själv målat unika fat och mindre prydnadsföremål. Här och där glimrade det till av målarglädje, speciellt i unikaten och i inspirerade penseldrag på små kakelplattor, men fajansens comeback blev ingen succé.

Fajanserna från storhetstiden levde ett dolt liv i skåp och på hyllor tills sakerna började dyka upp i antikhandeln vid 1970-talets slut. Dagens fajansfeber är i mångt och mycket ett sökande efter produkter födda i en annan tids leklust, med Stig Lindbergs dekorsnille utvecklat av begåvade penslar och bränt i gräddvit tennglasyr. De unga målarna satte sin prägel på fajansen som är beständigt livsglad, lekfull och yster, keramik från en optimistisk tid.


(PE 2006)