Praktika II - en mystisk Kågeservis - och andra

En av de skönaste tallrikarna att diska är Wilhelm Kåges Praktika II Servera. Den ligger säkert som en frisbee i handen. Brämets vulst är en lustig detalj, kanske lite burdus, men för handgreppet är det perfekt och i skåpet smälter tallrikarna ihop till en kompakt trave. Det blåa bandet och randen runt om är tidlösa.

Tallriken visar Kåges mästerskap som formgivare av serviser för Gustavsberg 1917-1945. På 28 år skapade han över 20 servismodeller med otaliga dekorer som blev både klassiker, slitvargar och dagsländor i folkhemmet. Kåges serviser är föremål från en guldålder för svenskt porslin, en brytningstid mellan gammalt och nytt.

För Kåge var servisarbetet en dragkamp mellan konvention, priser, nytänkande och en lång strid mot en mördande porslinsimport. Det var Första Världskrigets avspärrningar i handeln som satte porslinsmarknaden i nytt ljus. Amerika och Japan fick lov att bygga upp egna porslinsindustrier. Japans kapacitet sjudubblades och USA blev självförsörjande.

Efter kriget dumpades också marknaden från de tyska fabrikerna som sålde till vilka priser som helst för att få in valuta. En våg av porslin sköljde mot tullmurarna och där de var lägst, tex. i Sverige blev importen besvärlig. Under 1920-talet importerades årligen tre miljoner kilo porslin och fajansgods till svenska butiker. Gustavsberg gick bra under decenniet, men efter börskraschen redovisade man sin första årsförlust. (1932). Epa-varuhusen skrev på 1930-talet avtal med Arabia, som dumpade sitt exportöverskott i Sverige för en tredjedel av de finska priserna. Den knäande porslinsfabriken köptes tillsist upp av KF.

Det var denna verklighet som Kåges servisgods skulle fungera i - en strid på kniven med ljusskygga avtal, truster, flash goods och en prisstyrd allmänhet. Det är mot detta världskrig i porslin som Kåges dekorer Formosa, Holland, Tussilago och Bungalow prydde middagsborden.

Det är också mot den bakgrunden som Gustavsberg kontaktade Wilhelm Kåge, en 28-årig affischtecknare som mest sysslat med dekorationer, affischer och reklam. Men i hans dekorativa schvung fanns en stringens som Svenska Slöjdföreningens skarpa ögon hade sett - och porslinsfabriken som var proppfull av 1800-talets mönsterprakt och ruttnade jugend, fick ett tips. Wilhelm Kåge visade sig bli ett lyckokast.

Under en sommar skapade han sin första servis med beteckningen KG, allmänt kallad Arbetarservisen och utställd på Hemutställningen 1917, som var en konstnärlig rustning över hela linjen från pottor och tapeter till finporslin och glas. Här sparkade den nya tiden in. Kåges servis var charmfull och trivsam i en förenklad 1700-talsstil. Men den var dyr och det var medelklassen som köpte den, inte arbetarmassorna som kunde driva fram stor tillverkning. Ändå fanns servisen med de två dekorerna Liljeblå och Blå Ros att köpa ända till 1940.

Men Kåges drivna enkelhet blev en banbrytare, ett nytt sätt att dekorera porslin. Koppargravörerna med sina spretiga nålar slet sitt hår inför de fria penseldragen. Man rensade i mönsterfloran, slängde ut de gamla pastischerna och lät Kåge få hela fabrikens resurser. Ännu fanns ingen sanitetsfabrik och badkarsfabrik som kunde betala experiment och smala produkter. Kåge stod med fantasi, penslar, modellörer, gjutare, brännare, koppartryckare, försäljare vid porslinskrigets front. Varje servis var en jättelikt tekniskt och mänskligt åtagande att genomdriva, men låga löner gjorde den höga utvecklingstakten möjlig. Varje servismodell var ett hopp om succé och försäljning.

Efterkrigstiden ville ha fest och lyx. Hemutställningens ambition att göra bra, prisbilliga bruksartiklar för massmarknaden ledde tvärtom till en lyxig produktion av glas och porslin. Den stora linjen i Kåges servisgods går alltså från ett elegant 1920-tal, då serviserna är övreståndsbetonade och snofsiga med guld och klassicistiska former och dekorer, mot allmer bruksbetonade, modernt demokratiska serviser, där användningen står i centrum. Från lyx till vardag, från kungaserviser till folkhemsporslin.

Kåge var en nybörjare i den keramiska världen, men redan 1920 presenterades hans andra servis, K-modellen, en av hans klassiker, en mjuk och modern servis som plockades fram till dop och födelsedagar, ställdes med Argenta-vasen i en statusgrupp för finrummen. Det är en ljuvlig servis, förtrollande tidlös i former och vitt benporslin. Mest känd är dekoren Guldstjärna som fanns i produktion från 1923 till 1960, 37 år av säljbarhet i ett samhälle statt i våldsam utveckling. Det är ett svårslaget rekord och ett bevis på Kåges förmåga att hitta en koncentrerad bild som överlever trender och smakskiften. Guldstjärna är också typisk för hans sätt att dekorera: ett band eller bård runt kanten, en blomma i mitten.

Under de följande åren måste arbetet i modellverkstäderna ha varit oerhört intensivt. 1920 kom WK-modellen, vars dekor Safir höll i sig mellan 1921 och 1940. Landskap gick fram till 1939. 1922 presenterades servisen KA, en stram empire-modell som gjorde lycka i Swedish Grace-tider, mest känd med dekoren Holland (1923-1952).

Året efter lanserades KB-modellen, som sex år senare fick dekoren Tussilago, som till en början skrattades ut av försäljare och handel som inte ville sälja ogräs. Men Kåge hade avläst folksmaken och den söta Tussilago blev en framgång och en folkservis, i produktion långt in på femtiotalet.

Men bakom flödet av serviser och dekorer, framtagna ur spänningsfältet mellan Kåge, säljarnas smakantenner och fabrikens krav på enkel produktion, tickade nya idéer hos Kåge.

Modellen KK från 1929 var typiskt 30-tal med sina horisontella band och avsatser, en maskinålderns servis som övergav keramiskt naturliga former för ett mer mekaniskt formspråk. KK är mest känd med dekorena Bungalow (1931-41, nyproduktion på 50-talet), Bandarillo (1933-52) och den tidlösa Atlanta (1937-58). Kåge avläste hemkulturen och den cremefärgade servisen Pyro (1930-55) som presenterades på Stockholmsutställningen var till en början en köksserie med ugnsfasta fat och formar. Gradvis växte Pyro till en jättelik servis med som mest ca 150 delar, från brödställ till kaffekvarn. Dekorens blomma sträckte sig mot kantens bruna våglinje. Kåge brukade berätta för husmödrar och försäljare hur bra den var, då brunbränd mat då inte syntes så tydligt mot godset.

Omkring 1930 fanns hela registret av servistyper till salu på en gång: finserviser, Arbetarservisen, benporslin, flintmassa, Pyro-porslin för nya köksvanor, dekorer i massvis. Men Kåges tankar om hushållsgods krävde något mer.

Stockholmsutställningens signaler nådde Kåge-ateljén och de lyser ännu i mina Praktika II-tallrikar. Det är en mystisk Kågeservis. Fanns den eller fanns den inte på marknaden? Uppgifterna är motstridiga. Praktika II kommer hursomhelst alltid att nämnas i skuggan av sin berömda föregångare Praktika, Kåges stora funkisservis. Det var mot Praktika hans tankar hade siktat under flera år. Den arbetades fram under tre år och lanserades 1933 som Gustavsbergs svar på den nya tidens krav och livsmönster. Det var funktionalismens servis som bröt med den borgerliga finservisen på 59 delar med sparrisfat, tespilkum, vickningsbricka, filbunke och saltslev, detta svårdiskade, platskrävande myller av utdöende konventioners bordspryttlar. Varför använda vissa skålar till sill, andra till socker, en tredje typ till marmelad? Dumt !

Praktikan rensade upp och satte behoven främst, logiskt och klart för de nya lägenheternas små kök. Man saluförde inte heller Praktika som en komplett servis, utan som delar att köpa fritt. Konsumenten skulle själv välja vilka saker de behövde. Tallrikarna fungerade även som lock. Skålarna passade inuti varandra. Rena ytor utan dekorer, bara ett band runt om och moderna dekornamn: Weekend, Camping och Kokvrå. Tankarna kring servisen var ren funkis, men Praktikan blev märkligt nog en flopp, trots ett lågt pris. Den upplevdes som alltför rationell för folksmaken som inte slöt upp vid industrins höga idéal. Skribenter jublade, men nationens konsumenter tyckte servisen liknade sjukhusporslin. Man ville ha blomster och girlanger, guldkant och elegans, medan Kåge ville ha vitt, praktiskt bruksporslin. "Det är inte så lätt att lära människor uppskatta enkelhetens skönhet efter liv av snirklar och krusidyller", skrev en samtida tidning. Det uppstod också tekniska problem med passningen. De stapelbara skålarna fastnade och kärvade.

Praktikans misslyckande lämnade Kåge ingen ro och fem år senare hade han stöpt om sina funkisidéer i vänligare former, med en charm som ekar bakåt ända till 1917 års servis. Nu fick Kåge sin revansch med WB - "De mjuka formernas servis", formgiven 1938, lanserad 1940 och efter krigsslutet en porslinschlager med dekoren Grå Ränder, ett milt partitur runt servisens behagliga linjer. Tekannan var en fullträff med sin klotrunda trivsel. Terrinerna var puts väck och ersatta med öppna skålar, formade med en skön skevhet som är Kåges egen. Man kan nästan se hur han kom förbi en drejad skål på en provbänk någonstans, fick ett infall och klämde till en vågad form, rymlig, skön att greppa, härlig att följa med diskborsten.

Servisen med de tre till fem grå ränderna var Kåges sista succé och fortsatte att sälja genom åren. Grå Ränder fanns att köpa ännu 1967, sju år efter Kåges död, i en helt annan tid än den hade skapats i. Plast och pop regerade, ändå fungerade Kåges fyrtiotalsporslin. Med dekoren Spaljé i grönt eller blått (1952-58) hölls formerna ihop av ett glest rutmönster, en trivsam trädgårdskänsla.

Men Praktika II, vad är då det? Vad är det för tallrik som jag älskar att diska?

Den är en del av Kåges andra misslyckande med en Praktika-servis. Efter den första försökte han arbeta fram en mjukare variant. Egentligen hade han ju redan sammanfattat sin kunskap i "De mjuka formernas servis", men Praktika II skulle gå ett steg längre och bli ett koncentrat av Kåges serviserfarenhet. Här var delarna reducerade till ett minimum av former som skulle klara av olika uppgifter. Enkla skålar, tallrikar som kunde travas lätt eller bli till lock över skålarna. Samma former användes i skålar och koppar.

Men trots de smarta funktionerna ville det sig inte för Praktika II heller. Den premiärvisades på Svenska Slöjdföreningens jubileumsutställning 1945. Per Olof Palme var tveksam i tidningen Form: "Kanske mer programmatisk än praktisk, men i alla fall intressant - och vacker." Två år senare - i tidskriften Porslin - skrevs det att Gustavsberg nu beslutat sig för att föra fram denna Praktika II, "som säkerligen kommer att mötas med stor entusiasm." Men inget hände.

Praktika II står inte med i någon servisbeteckning, ingen Servera bland dekorerna. Åtta år senare, 1953 skrev Nils Palmgren i katalogtexten till den stora Kåge-utställningen på Nationalmuseum, att Praktika II hade "glömts av de flesta." Materialbrist och en kristidssatsning på säkra modeller nämndes som skäl till att servisen frös inne. Kanske var det Stig Lindberg som satte stopp för Praktika II när han blev konstnärlig ledare 1949? Mina Servera-tallrikar är kanske en testserie, kanske restaurangporslin?

Wilhelm Kåges servishistoria slutar i ännu ett märkligt misslyckande. Vid den stora utställningen 1953 visade han en lyxbetonad, fjällig servis, modell WE, skapad redan 1944-45. Mitt uppe i succén med "De mjuka formernas servis" kändes WB underligt föråldrad och lite underlig, med hänklar som fiskfenor och svullna knoppar på den konventionella terrinen. "Det ska bli spännande att se hur publiken kommer att reagera på den", skrev Palmgren diplomatiskt. Men det blev tvärstopp också här. Modellen WE salufördes aldrig. Långt senare, på 2000-talet, dök en liten fjällig kopp upp hos en av tillverkarna i Gustavsberg, en spillra av Kåges sista servis.

Wilhelm Kåge övergav servisskapandet 1945 och slöt ateljéväggarna runt Farstagodset ända till sin död 1960. Men då och då kom han med nya dekorer till sin älskade "Mjuka Formerna": Amulett (1953-58) - som svalor på en tråd. Fräcka färgstreck i Tablett (1956-58) och monokroma penseldrag i Korsika (1958).

Redan på utställningen 1953 skrevs det att Wilhelm Kåges största insats nog låg i hans servisgods, som hela tiden skiftade och bytte form efter tidernas smaker och krav. "Man kan fråga sig, var Kåge har gjort sin betydelsefullaste insats som keramiker. Mycket talar för att den ligger på ett område, där dagens triumfer var minst påfallande, på servisgodset.", skrev Carl Hernmarck. Samma sak övertygar också idag. Dekorer som den vårlikt gula Bungalow, Bandarillos bladranka och Atlantas svalt marina sommarkänsla är fint fungerande uttryck även idag.

Med sina serviser och de 29 gummistämplade, 31 kromotryckta, 50 handmålade och 58 koppartryckta dekorerna visade Kåge tidsflödena. Arbetet kring servisgodset var egentligen ett skapande av tidstecken, mycket närmare det flytande, flyktiga nuet, än hans konstgods med sina pretentioner på evigheten. Former och dekorer som mödosamt togs fram och fick liv på landets matbord, hjälpte till att skapa självbilden av 1930-talet, 1920-talet, 1940-och 50-talen, med längtan, nostalgi, frankhet, humor, trivsel, romantik, exotism. Alla de känslor som flödar genom livet fanns - och finns - i dekorerna. Det man arbetade fram i Kågeateljén, i verkstäderna, ugnshallen och packbodarna i Gustavsberg var tidens alla ansikten, brända i porslin.

(PE 2005)