Sinnrik och innovativ ljusbyggare

Lampan var som en störtkruka på en hängare. Över den kulliga skärmen hade den råa plåten sparats ut i två blanka band genom den orange färgen. Det påminde om racerhjältar från förr, motorprinsar och Formel 1-stjärnor, Joakim Bonnier och Jimmy Clarke och den gröna Lotusen 25/33 R7 på Moderna Museet. Det var en lampa från Kostalampan, det stod stämplat på foten.

Jag ringde Kosta, glasbruket. Ingen där visste något särskilt om lampor, men man lyckades kalla fram någon till telefonen som berättade att när glasmålarna blev arbetslösa på 1960-talet startade men lamptillverkning för att ta tillvara arbetskraften. Kosta hade köpt upp den lilla lamptillverkaren Lampan i Fåglavik.

Så hittade jag namnet Per Sundstedt och snart såg han lite syrlig ut på en dålig kopia från tidningen Form. "Han gör Sverige ljusare". Sundstedt var då, i början av 1980-talet, etablerad som formgivare. "I begynnelsen formgav han lampor. Idag är han stilbildare också på möbler." "En riktig gnet är jag. Jobbar långsamt. Men så hoppas jag att mina grejor ska hålla länge."

Artikeln berättade om hur Per Sundstedt började sin bana på 1960-talet och utvecklade belysning i samklang med VDN, Möbelinstitutet och Slöjdföreningens tester av belysning. Sinnrik och innovativ hittade han på avbländare, raster och ställbara konstruktioner. Han jobbade med offentliga miljöer, hade skapat lampan Frescati för universitetsbiblioteket. Han ritade lampor åt Akuma, Lyktan, gjorde en fåtölj åt Ikea (1984, den sålde inte) var konsult och ljusplanerare. Ingenstans nämnde han Kostalampan.

Jag köpte flera Kostalampor, de fanns i vitt och brunt, läskigt 1970-tal. Jag hittade taklampor i samma stil, med de blanka plåtbanden, de hette "Hinken" (1970) och fanns i fyra olika modeller och nio färger. Vissa hade dubbelfunktion: ljus nedåt, uppåt eller bådadera. "Hinken" syntes i gamla artiklar, den var de kultiverade kretsarnas armatur, den hängde på Keramiskt Centrum i Gustavsberg, men också personalmatsalarnas och dagisarnas lampa. Jag hittade plafonden "Boxlight" (1973) och lampan "Mars" (1972), också från Kosta Lampan. Per Sundstedt tycktes vara överallt och jag tappade intresset en smula. Ingen av hans nyare grejor slog upplevelsen av den där första hjälmlampan, min plåtiga älskling.

Några år senare dök Per Sundstedts namn upp igen, i samband med ett artikeljobb om Poul Henningsen, PH-lampans skapare och ljusfilosof. Någon sa: "Du måste ringa Per Sundstedt. Han dyrkade ju PH !" Sundstedt svarade från jobbet några trappor upp på Östermalm. Jag ville hojta högt om mina racerbilslampor, men höll masken och frågade snällt om PH-lamporna. Per Sundstedt lät vänlig, lite trött kanske, men berättade om hur PH blivit en förebild för honom och andra unga ljusbyggare. Som nybakad Konstfackelev upplevde han för första gången PH-5:ans ljus på Stockholmsmässan 1960 och blev "oerhört imponerad".

- För mig är PH 5 en slags ikon. Jag har haft den i köket i många år, men nu har den åkt ut, den lyser för lite. Man måste ha lampan lågt placerad för att den ska fungera bra och då slår man skallen i den. Men det är en oerhört stilig produkt, berättade han och tillade att hela idén med PH-lampornas milda belysning numera kunde uppnås med en billig dimmer. Jag tackade Per Sundstedt och rösterna skiljdes åt.

Jag tände och släckte mina plåtlampor, dagar och nätter gick. Artikeln kom ut och jag hade lovat att lämna några ex av tidningen till Per Sundstedt. "OK, bra". Portkod och tid. Jag sprang uppåt i ekande trapphus, in genom kontor där unga designers satt och grunnade. En av dem meddelade: "Per har gått ut...". Inget möte med lampidolen. Jag lämnade tidingarna.

Knappt ett år senare, i juli 2003, läste jag en dödsruna: "Vår vän och branschkollega Per Sundstedt, Stockholm, har avlidit en dryg månad före sin 62-årsdag.". Texten berättade det vanliga, om uppväxt och utbildning och friskusliv och att den svenska belysningsbranschen hade mist en av sina starkaste profiler. Gungpallen "Ving", hans sista stol, hade just valts till årets möbel av Sköna Hem.

"Jag har alltid suttit och vägt på stolar. Stolar man kan gunga på är på något sätt mycket skönade än andra", sade han till tidningen.

I tidskriften Ljuskultur (4/03) hittade jag en annan liten artikel om Per Sundstedt. På bilden hade han blivit gråare än i det gamla Form-klippet, men såg inte längre så bister ut. Jag läste att han arbetade de sista 15 åren för företaget ZERO och skapade bla. pendlarna PS 5 och PS 6 och andra lampor i tidens grå-neutrala stil. En lista över hans ljusplanering innehöll viktiga platser som SJ Centralhall (1991), fasadebelysning av Kungstornen (1989), Marinmuseet i Karlskrona (1994) och hans sista offentliga jobb, Dieselverkstaden i Nacka (2001).

Livet tar oss alltid på bar gärning. Jag saknar den där trivsamma rösten i telefon, och ångrar att jag inte frågade om den orange plåten, de arbetslösa glasmålarna i Småland, om racerbilar 1963 och allt annat jag grunnar över när jag tänder och släcker en Kostalampa.

(PE 2004)