Blå Eld, finess och funktion

Alla tider drömmer om något nytt. När Andra Världskriget var över längtade det kantstötta, naggade 1940-talet efter former som fångade den nya tiden och rörelsen framåt, uppåt. De gamla matsalarnas klirrande traggel med serviser och oändliga diskar måste försvinna, det måste finnas vägar ut.

1951 kom Blå Eld, en Rörstrandsservis som kanske mer än något annat porslin uttryckte en tids längtan efter finess och framåtskridande. Med Blå Eld bröt man med konventionen om en fullständig servis på 58 delar. Blå Eld kunde lika gärna vara en udda kopp, middagsporslin eller kafferepsgods.

Kroppar, pipar och handtag kråmade och sträckte på sig över funktionen som ändå fanns dold under elegansen. (En högt uppdragen pip låter tekannan fyllas till brädden utan att det rinner över.) Faten var mandelformade och utdragna som jetplansnosar. Tallrikarna saknade bräm och kärlens kanter gungade osymmetriskt över generöst tilltagna mått. Middagsfat kunde bli fruktskålar. Buljongskålar var lika bra som karamellfat. Terriner som blomvaser. Allt var tillåtet i fri kombination. Nu kunde man bjuda med överflöd efter krigsårens knapphet. Den blå färgen stannade inte heller vid dekor, den flödade över hela föremålen, en djup, glänsande koboltkulör. (*)

Dekorens reliefmönster låg sänkt i det blå, men följde formerna på ett raffinerat vis, drog som strömmar mot ställen där händerna skulle möta föremålen. Mönstret kallades fiskbensmönster, men påminner mera om rep eller spannmålsax, en naturnära smekning över de okonventionella formerna.

Döpt efter Blåeld (Echium vulgare), en växt som trivs på kärv mark i vägbankar och på banvallar, kunde servisen tolkas som en frifräsande uppnosighet mot samtidens anemiska serviskultur. De delar av Blå Eld som man åt och drack ifrån var vita, resten var blått. Det blå tefatet fick en vit tekopp. Det var radikalt, men precis vad kunderna längtade efter.

Servisen blev snabbt en schlager, även internationellt, särskilt som Blue Fire i USA. Köerna blev långa utanför porslinsbutikerna när det var extrapriser och kampanjer. "Man må förälska sig i servisen Blå Eld för dess rörliga charm och otroliga användbarhet ...", skrevs det i reklamskrifter och förälskelsen är det centrala med Blå Eld. Den motsvarar en viss tids åtrå, alla ville snappa åt sig en bit av det nya. Man kan lätt tänka sig just det porslinet i det ultrahippa huset i filmen "Min Onkel", Jacques Tati:s kärleksfulla drift med 1950-talets nippriga längtan efter modernitet.

Blå Eld fanns i produktion i tjugo år (1951-1971). En variant, Röd Eld, blev inte lika långvarig (1958-64) men kunde kombineras med det blå till en trikolor av absolut 1950-tal: lika färgstarkt som rälsbussar, konservburkar, bilkarosser.

Idag är Blå Eld en klassiker, men också ett barn av sin tid. Dess optimism har åldrats och ersatts av nostalgi. Man köper och samlar servisen för att den är "fin", för dess lyx och historia, för att den stod i mormors vitrinskåp. Funktionen att bryta med det gamla och lätta upp hemarbetet är borta. Tekannans former känns manierade på samma sätt som en jänkares överdrivna plåtvinklar. Materialet flintgods var inte heller särskilt bra. Lätt att nagga, missfärgas i minsta spricka. Men succén med servisen har gjort formgivaren Hertha Bengtsons namn odödligt.

Uppföljaren, den betydligt mer förståndiga servisen Koka Blå (1956-1988) har stått sig både funktionellt och formmässigt bättre. Den kunde säkert uppfattas som lite tråkig med sina lite bulliga former och självklara handtag, men den var en ugnssäker, uthållig servis som i H55-tider tog ännu ett steg för att upplösa onödigt besvär i hemmen. Koka Blå ställde man i ugnen, satte på plattan och sen direkt till bordet. Den var lätt att greppa och diska.

Vit med blåa band, diskret dekorerade med blad i relief. Tätsintrat fältspatporslin. Allt detta var nytt i 50-talens hem, särskilt obegripligt var det för äldre försäljare vid Rörstrand som inte förstod hur servisen skulle presenteras. Hertha Bengtson fick marknadsföra den själv genom otaliga föredrag för husmoders- och kvinnoföreningar. Bildband, TV och filmer visade det nya kökets smidighet. "På så sätt nådde jag expertisen", sa hon i en intervju långt senare (Antik & Auktion, 12/93).

Hertha Bengtson var kvinnornas formgivare och Koka Blå gav vardagarnas slit en lugn, vacker och lättskött stabilitet: vackrare vardagsvara realiserad. Koka-servisen gjordes i en brun-grön variant Koka Brun (1967-81) som svarade mot 1970-talets längtan efter jordfärger. Även en svart variant har förekommit. Koka-servisen är Bengtsons mästerverk om man ser till funktionen och hur godset passar i det dagliga livet dag efter dag, år efter år. Den fick också guldmedalj i Faenza 1956 och priset God Form 1961.

Grunden till Hertha Bengtsons formvärld finns i dessa två serviser, den ena förmäten, driven och skör, den andra praktisk, hållbar, tidlös.

När Upsala-Ekeby-koncernen köpte Rörstrand 1964 lämnade Bengtson företaget. Intuitionen sade henne att storhetstiden var över och det oväntade beslutet orsakade ett ramaskri på fabriken. Hon var en av stjärnorna, hennes produkter sålde stadigt, hon gjorde utställningar och var en av de artistiska ambassadörerna för företaget. 1959 hade hon fått representera Rörstrand i engelsk TV, när man ställde ut tre århundradens porslin på Victoria & Albert museum i London.

Under 1950-talet på Rörstrand gjorde Bengtson även unikt och ateljéproducerat konstgods. Hon blev aldrig någon större stengodskonstnär, men använde konstgodset som en frizon där hon testade idéer som kunde följa med över till seriegodsets värld. Det är läckra små ting: askar, vaser, fat med stiliserade fiskar. Hon var särskilt förtjust i burkar, där locken var det viktigaste. Där satt laddningen i föremålet, ofta i en reliefdekor med finstämda glasyrer. Toppiga lökformer, nagg och ristningar påminner lite om Stig Lindberg, men Bengtsons konstgods är svalare, mera strikt. Det släpper aldrig kontrollen.

1965 anställdes Hertha Bengtson som formgivare på Andersson & Johansson i Höganäs (Från 1967 Höganäs Keramik AB). Hon kom från ett stort, resursstarkt porslinsföretag till en mindre, lokalt rotad keramikfabrik, där John Andersson hade stått formgivningen. Hans Old Höganäs hade dominerat försäljningen sedan H55 och nu behövdes nya produkter.

Bengtson hade med sig massvis av uppslag, bland annat om att låta hantverket synas i formgivningen. Höganäs hade 25 drejare anställda och handens avtryck borde kunna lyftas fram när rationell maskintillverkning blev allt vanligare. Det låg i tiden, hantverk var hippt och Bengtson kände av det. Redan efter ett halvår kunde man presentera Jasmin - en stengodsservis där drejarna markerade kärlens kanter med en nypring, ett litet skutt i den annars raka linjen - en smart lösning som gav servisen charm. Jasmin blev omskriven och hyllad, fick guldmedalj i Faenza (1966), köptes av museer och låg i produktion i tio år (1965-1975).

Även konstgodsproduktionen fortsatte på Höganäs. Bengtson uppmanades att ägna sig åt "söndagsgods", unik produktion, och det gav en kollektion av drejade och skurna vaser, prydda med lerknoppar i olika mängd. Det intensiva designarbetet fortsatte och servisen Höganäs Top (1966-72) fick lergodsets gemytlighet i gult eller blått. Locken hade runda knoppar och brämen drogs ut till greppvänliga kragar. Det var genomtänkt och trivsamt, men kritiken tyckte grytorna såg ut som pottor och engelsmännen slog bakut för det gula. Höganäs Top blev ingen storsäljare. "Den var alltför långt före sin tid", sade man senare på företaget.

Efter teststudier hemma hos 15 Höganäs-familjer utvecklades så Iris, en stengodsservis i fyra dekorvarianter. Brukbarheten var säkert perfekt, men den raffinerade konstnärliga touchen, den lilla extra Bengtson-stringensen saknades och servisen försvann i tidens stapelbara standardgods.

En konflikt seglade upp och våren 1969 fick Hertha Bengtson sparken från Höganäs. Hon såg det själv som ett chockartat misslyckande. Kanske var det alltför olika kulturer som möttes i Hertha Bengtson och Höganäs. Kanske kunde företaget inte åstadkomma den perfektion och de stora resurser som hon var van vid från Rörstrandsåren. Man hade också olika mening om hennes exklusivitet som formgivare och företaget hade inte råd att ge henne royalty på sålda produkter. Många av de idéer som hon utvecklade lade grunden till Höganäs fortsatta produktion.

Tyskland ringde och gav Hertha Bengtson frilanskontrakt med Thomasfabriken som gjorde vardagsvaror för Rosenthal. Hon bodde kvar i Sverige, men arbetet började på sedvanligt manér med besök i affärer och hemma hos tyska familjer. Precis som med de svenska husmödrarna 15 år tidigare undersökte Bengtson de miljöer och vanor där hennes produkter skulle fungera. Hon ville göra vardagsvaror för folk med "mer smak än pengar".

Rekordsnabbt ritade hon servisen Scandic (1970), en slags uppdaterad Koka Blå, som kom att förtjusa den utländska marknaden. Servisen fick guldmedalj i Faenza (1970) och blev med flera olika dekorer och glasyrer en långkörare för Thomas ända till december 1998. Den första tiden gav servisen fabriken 14 miljoner D-mark i inkomst varje år.

Många av "Die Bengtsons" kännetecken, som finurliga dubbelfunktioner och en skandinavisk enkelhet, upplevdes som annorlunda och modernt. Den tyska epoken blev en framgångsrik andra andning där Hertha Bengtson under 13 år kunde spela ut sitt register och fullända idéer från förr. Nya serviser kom snabbt, bland andra Kiruna (1971), med ekon av de knoppiga locken i konstgodset från Rörstrand och Höganäs Top-servisen. Caldo-Freddo (1973) med sin rymdfunkisform, udda hänklar och multifunktioner var dock alltför avancerad för att sälja stort. Hon gjorde kristall- och dricksglas, vaser och knallfärgade sanitetsvaror för Ideal-Standard. I början av 1980-talet gjorde hon sina sista produkter för Thomas. Ugnsfast, vad annars?

Hertha Bengtson var nu drygt 60 år. 1984 visade hon sin sitt livsverk från 35 år som formgivare, en vandringsutställning i Sverige och Tyskland med 14 serviser, konstgods, glas och lovord för "formgivningens valkyria". Men designuppgifterna fick vila när en ny passion hade väckts: glaset. I Tyskland hade hon ritat vinglas till en av sina serviser och blivit fascinerad. Hon hade rest till den kända hyttan och glasskolan i Pilchuck i Usa där hon under en sommar lärde sig grunderna i glasblåsning.

1990 inledde hon så en ny fas som 73-årig glaskonstnär med unikt glas, blåst av hyttarbetare på Strömbergshyttan utanför Växjö. Nu släppte den disciplinerade, kloka formgivaren Hertha Bengtson äntligen loss i en lustfylld produktion, betald av henne själv för sin egen skull. Några gånger om året reste hon med ritningar och glasdrömmar från hemmet i Mölle till den småländska hyttan och återvände med bilen lastad med bitar i gult, blått, grönt och kristall, cylindrar med påklipp, vaser med knoppar och vingar och fat med ägglika glasbollar. Hennes formspråks signaturer samlades en sista gång i en lyxigt lekfull produktion i full frihet och försvinnande djupblått. Det lyckliga glasäventyret fortsatte ända till Hertha Bengtsons död i november 1993.

Läs mera: "Den blå Elden" av Gunilla Marcus-Luboff (Wiken 1992)



(*) Blå Eld var ett experiment som blev en succé. De originella formerna var ingen självklarhet på fabriken och det tog 4-5 år av utveckling innan servisen kunde lanseras. Det var också en svårbemästrad skönhet. Den blå glasyrens koboltoxid ger syrgasblåsor vid bränning och först efter långvariga experiment kunde man lösa problemet genom att blanda kobolt med aluminiumoxid. Då tålde färgen 1400 grader.


(PE 2004)