Lekar i sandlådan

Anders Liljefors slog ner som en rustik och jazzig bomb på NK i januari 1952 och charmade kritiken med sin både uråldriga och hippa keramik. Utställningen blev en succé och man sålde det mesta.

"Jag vet ingen keramiker som varit mer vulkan än han", skrev Arthur Hald (x) i en katalog till Nationalmuseums minnesutställning över Anders Liljefors, som något år tidigare dött en hastig död under ett keramisk symposium i Ungern. Han tillhör de alltför tidigt döda. Det är meningslöst att spekulera och önska sig mer än det som blev, men svindeln finns ändå där.

- Han borde ha fått tillåtas att bli gammal. Det skulle ha blivit mycket spännande grejor, för sjutton, säger Birger Arvidsson, gammal gustavsbergare, årsbarn med Liljefors och en gång också hans drejare under några månader. Men bortsett från en girig önskan om mer Liljefors, om 70-80-90-tals-Liljefors, om tunnelbanestationer, offentliga verk, skulpturer och ett allt äldre skapande, har vi kvar sakerna från en evigt ivrig keramiker, en vulkan som inte nöts ut.

Tiden går omkring Liljefors saker, men på ytorna finns hans rastlösa sökande kvar: de mer än 50 år gamla reporna efter en spik i godset, gjutmassa som har runnit i sand och stelnat, penslarnas rörelse över dukar och stengods. Det är inget konstigt, det är som med annan konst, men i Liljefors keramik finns en sällsam närvaro inbränd i tidlös glasyr. Man kommer mycket nära arbetande händer, rusande tankar, ett temperament i gymnastikskor och med snuggan på vift i mungipan. Det finns alltid en uppmaning till personlighet i Liljefors grejor. Det kan vara något så litet som en skevhet, en sned linje, en slarvig glasyr, en droppe som hamnat snett. I den gamla japanska kulturen vördade man fläckar och skador, de gav förmålen en identitet, en egen historia, ett ansikte. Samma sak med Liljefors grejor. Deras ristningar, snabba penseldrag, naggade prickar och kärva uttryck är uppmaningar till att leva, hitta en egen väg, pröva. Att ställa en Liljefors mitt i det nuvarande livet blir en påminnelse om att inget kan vara perfekt, att skönheten ska fortgå, få ärr och repor i lager på lager, den ska ristas och målas och målas över. Rörelse är liv.

"Liljefors hade alltid haft en skräck för finish och alltför putsade saker", skrev Stig Lindberg (Nationalmusei utställningskataloger nummer 356, 1971) och det var just denna skräck som ledde till hans genombrott som keramiker i början av 1950-talet och som drev honom till att med keramiska fritagningar öppna vägen för nya sätt att forma känslor i lera. 1960-talets uppror i keramik, med namn som Hertha Hillfon, Bengt Berglund och Britt-Inger Persson hade varit svårare att genomföra om inte Liljefors hade brutit ut i nya landskap.

Egentligen hade det inte behövt bli keramik. När Anders Liljefors som ung konstnär hade lämnat Konstakademien i Köpenhamn, där han studerade 1945-47, och återvände till Sverige behövde han en inkomst för att försörja sin familj. Att leva på måleri gick inte, även om farfar hette Bruno Liljefors, "den store". Sonsonen hade redan som ung testat att måla rävar och fåglar, talangen fanns, men han ville bort från det laddade målarnamnet, hitta en egen väg, pröva.

Han skrev till de stora konstindustrierna, Gustavsberg, Rörstrand, Orrefors och Kosta för att söka arbete som hantlangare. Gustavsberg svarade först och Liljefors tog jobb där. Återigen denna svindel: hur hade det svenska glaset utvecklats om Anders Liljefors hade fått dirigera glasblåsare på Kosta, om han hade gjutit glas i sand, som nu Bertil Vallien och andra gör, inspirerade av Liljefors innovationer.

Det var inte keramik han sökte sig till, men det var den som utlöste hans skapande. Måleriet, som han aldrig gav upp, fick aldrig riktigt samma tyngd och brytkraft som stengodset. Namnet Liljefors gav honom ändå lite extra skjuts in i ateljén. När Liljefors hade börjat som hantlangare, gick det inte mer än några veckor förrän Wilhelm Kåge - alltid med blick för begåvningar - fick reda på att "en Liljefors" gick på fabriken. Det gick inte an och Anders Liljefors fick snart en egen ateljé med full frihet, resurser - och månadslön. En våldsam utveckling från novis till självständig konstnär drogs igång hösten 1947.

Enligt Stig Lindberg och andra på fabriken var det första stengodset alltför välanpassat och osjälvständigt och Lindberg påstår till och med att man gemensamt slog sönder sakerna. Det finns dock tidigt stengods kvar i omlopp: det är tunt, ljust, ristat gods som påminner om samisk benslöjd. Det sägs att Berndt Friberg drejade åtminståne en del av dessa tidiga saker från åren 1948-50.

En del skulpturer i grov chamotte finns också kvar. Snart fick Liljefors en egen drejare, Dan Malmberg och man utvecklade tillsammans det grå-gröna, grovt rustika stengods som skulle bli Liljefors genombrott. Han valde nu medvetet en grovt och kärv lera, fylld av chamotte. Han ristade och målade fram en abstrakt, sotig mönstervärld eller lät djurbilder befolka ytorna. Det gjordes halvmeterbreda fat, kalebasser, golvurnor och miniatyrfat. Allt var en frän protest mot 1950-talets perfektion, där maskinerna skulle skapa både flamsäkra ugnsserviser för moderna hem, jetplan och atomraketer, snabbtåg och slank keramik. Stig Lindbergs "Veckla", "Vinda" och "Pungo" var tre tidstypiska, gjutna serier med sval elegant framtoning.

Liljefors slog ner som en rustik och jazzig bomb på NK i januari 1952 och charmade kritiken med sin både uråldriga och hippa keramik. Utställningen blev en succé och man sålde det mesta. Men när fabriken började sälja ofärdiga saker och till och med obränt gods, då slog Liljefors sönder resterande lager. Han gjorde nya saker till en utställning något halvår senare i Göteborg och även 1953 drejades former upp, men så lämnade Liljefors fabriken för första gången.

Han och familjen bosatte sig i ett torp i Sorunda, lång inne i skogen, där Liljefors fortsatte med måleri och skulptur, bland annat av silver och svartek som drogs upp ur en tjärn. Måleri ställde han ut på Galleri Aestetica 1954, men kritiken var sval.

Samma år kom Anders Liljefors in i den större keramiska skalan. Tillsammans med konstnärerna Egon Möller-Nielsen (lekskulpturen Tufsen i Humlegården), Elis Eriksson och Sven-Erik Fryklund, skapade han en 110 meter lång keramisk utsmyckning i en korridor i Vällingby Skola. Det tog konstnärerna ett halvår att komma överens om hur verket skulle göras och hur de skulle kunna arbeta in i varandras idéer, men sedan gick bygget snabbt. Man använde felbränt tegel som plockades på tegelbrukens soptippar. Under arbetets gång dök idén om sandgjuten kreamik upp hos Liljefors. Han inspirerades av Möller-Nielsens gjutande i gips och av amerikanska konstnärer som göt betong på sandstränder i Kalifornien.

I början av 1955 anställdes Liljefors igen på Gustavsberg och kunde nu starta sina experiment med sandgjutning, avsedda att utveckla en sorts fasadplattor. Det är nu han bryter mot alla regler och regelbrotten blev konst. I ett litet rum bakom Kåges ateljé - återigen denna välvilja mot fria idéer - fick Liljefors hålla hus med sina spannar med gjutmassa och en sandlåda. Han göt i chamotte eller i aluminiumoxidsand, som fanns i massor på fabriken för att packa in benporslinet i under bränningen. Liljefors petade fingrar, smågrejor, pinnar, askar i den fuktiga sanden och hällde på gjutmassa. När massan torkat genom att sanden drog fukten ur massan, kunde man gjuta nästa lager ovanpå, i en slags glidformsteknik, där sanden byggdes i lager på lager. Liljefors gjorde figurer, reliefer och torn för att visa på möjligheterna. Föremålen ställdes på hyllorna och väckte förundran. På fabriken gick ryktet att Liljefors nu satt och lekte i en sandlåda.

I november 1956 vågade sig fabriken på att ställa ut de sandgjutna skulpturerna på sin butik på Birger Jarlsgatan. Det blev en medial succé med förvånade, förbryllade, förtjusta och skeptiska skribenter. "Keramisk brutalism" skrev Eva von Zweigbergk i Dagens Nyheter (10.11.56) och jämförde med småländsk ålpannkaka, men såg också den primitiva kraften och värdet i att försöka utmana med nya former. En del skribenter såg spännande möjligheter inom arkitekturen, andra tyckte kollektionen var ojäm och lite slapp. Utställningen fortsatte till Göteborg 1957. I och med detta var dörren uppbruten. Decennier av svensk stengodsdyrkan med välbalanserade eviga former och glasyrer hade fått sig en törn. Lagen skrevs om. Ungdomliga krafter vaknade.

Liljefors själv var redan på väg bort. Han gjorde ett sista arbete för Gustavsberg, en vägg med sandgjutna dekorationer som sattes upp på KF:s utställning "Utan Gränser" vid Mosebacke på sensommaren 1957. (Den kom senare, något omändrad till Domus nya storvaruhus i Malmö, men kan idag inte spåras.) Familjen Liljefors flyttade till Blekinge, först till Karlskrona, sedan ut i skärgården, där man byggde ateljé med stor ugn.

Liljefors fria keramiska karriär började på högsta nivå. Han fick tillsammans med Signe Persson-Melin uppdraget att göra en keramisk vägg för det nya Sven Markelius-ritade Folkets Hus i Stockholm. De bägge kände inte varandra, men fördes samman till en spännande konstnärlig brygd av Ulf Hård af Segerstad, som var konsult vid bygget. Liljefors vilda sandgjutningar balanserades av Persson-Melins glasyrer och mönsterkänsla. Här och där vajar röda fanor, verktyg bildar reliefer och svarta utbrott slår mot pepparkaksbrända ytor i en 450 kvadratmeters keramisk arbetarhistoria. Det är mycket starkt och kan lätt besökas och beskådas ännu idag. Samarbetet fortsatte året efter med en mildare, mycket mindre vägg för ännu ett Markelius-hus, nuvarande Natur & Kultur på Karlavägen i Stockholm.

1961 fick Liljefors det första Kåge-stipendiet för "starkt personlig och friskt nyskapande stil". Han gjorde utsmyckningar till Vargöns pappersbruk och till Svenska Dagbladets nybygge, ett uppbrutet SvD-emblem som han sedan ville riva ner. Det var sällan han var nöjd med sina stora offentliga verk. De blev ändå hans födkrok och uppdragen kom i ganska hög takt. Under 1960-talet gjorde han ett 15-tal offentliga utsmyckningar, från mindre dekorationer till hela väggar, som till exempel i biblioteket i Skövde eller ett trapphus på Löwenströmska Sjukhuset (1967-69) där gjutna klumpar med drällande glasyr bildar en keramisk skärgård.

Då och då skrällde Liljefors med utställningar i Stockholm, där skribenterna fanns och uppmärksamheten blev större. 1962 utmanade han konsthantverkets gränser och sobra estetik med brottstycken och stora insektsformer, kokade i järn och kopparoxider. Fyra år senare nådde hans "vulkanstycken" en slags estetisk slutpunkt. Långt ute i avskildheten hade Anders Liljefors nått kärnan i sitt stengods efter en våldsam utveckling mot uppbrutna, öppna former som påminner om slagghögar, stelnade virvlar och förbrända kroppar. Det är vackert, brutalt och kompromisslös expressiv konst.

Under ett keramiskt symposium i ungerska Siklos sommaren 1970 undervisade Liljefors yngre kermiker i sandgjutning. Man göt och brände på en borggård. Mitt i det intensiva, lyckliga arbetet drabbades Anders Liljefors av en hjärtattack och dog. Ett 40-tal fragment och ofärdiga saker brändes senare och finns kvar i Ungern.

1971 visade Nationalmuseum en minnesutställning som sedan turnérade i landet. Liljefors rastlösa energi tycktes spridas för alla vindar. Under 1970-talet sjönk namnet undan. 1981 visades hans keramik i Siklos och 1987 hölls en stor minesutställning med keramik, tavlor, teckningar. "Ännu är tiden steget bakom" skrev Blekinge Läns Tidning.

Minnena av Anders Liljefors är varma. Krister Karlmark, före detta professor på Konstfack, var Liljefors assistent några månader 1957.
- Man fick välja konstnär. De andra valde Berndt Friberg och Stig Lindberg men jag begärde att få jobba med Anders Liljefors. Han var intressant och lite udda och jag fick för mig att hos honom hände det saker, även om ingen begrep vad han gjorde. Men det var jättefint. Det var generöst, det kom och gick folk, kompisar var där och prövade och experimeterade. På fabriken var Anders Liljefors en udda figur.
- Han kom i leriga kläder och fikade bland jobbarna. Där såg man aldrig Kåge och de andra konstnärerna. I en sån hierarkisk miljö var det utmanande att plötsligt en av de fina konstnärerna drack kaffe och snackade med arbetarna. Liljefors var en tänkande, funderande människa. En gång sa han, "Det här jobbet med form, jag respektar inte folk som håller på med det. Däremot folket på sanitetsfabriken ...". Anders Liljefors skulle nog ha varit gladare över att ha konstruerat en ny toalettstol än ett konstverk, säger Krister Karlmark.


(x) Arthur ”Dicken” Hald (1916 - 1993). Redaktör för FORM 1946-55. Ordförande för Svensk Form 1959-65. Konstnärlig ledare på Gustavsberg 1957-1972, sedan informationschef till 1981.

(PE 2004)