Alternativ till skrikporslin och kapprustning i dekorer

Med stiliserade blad i ett tätt mönster över vit glasyr fångade Stig Lindberg med dekoren Berså den svenska sommaren i en stram och omedelbar porslinsgrönska. En syrénberså med sina övertoner av lättja, flirt, frihet och glimmande glas på saftkalas är en fin idé till en dekor. Men Lindberg balanserar ofta mellan det dekorativa och det påflugna och mönstret är på gränsen till övertydligt. En så stark dekor kräver uppmäksamhet, särskilt när ytorna är stora som i tallrikarna, och uppläggningsfaten. Bladen bråkar med sås och söndagsstek och Berså kan bli lite tröttsam med många servisdelar på ett matbord dag ut och dag in. Bäst fungerar den på enstaka delar, som tillbringarens grönskande hydda eller på saltströaren som bara rymmer 24 blad i två stjälkar tvärs över. Det är ett litet konstobjekt i sig.

När Berså presenterades 1960 blev servisen en omedelbar succé och ännu en gustavsbergsklassiker var född. Bilder från Konsumbutiker i tidigt 1960-tal visar travar av Berså-gods sida vid sida med Karin Björquists Vardag och gamlingen Blå Blom. Berså tillhör de dekorer som närmar sig varumärken. Bredvid gustavsbergsankaret är de gröna bladen på vitt flintgods en omedelbar signal om Stig Lindberg och fabriken på Värmdö.

Berså var starten på ett blommande sextiotal där Stig Lindberg formligen sprutade ur sig dekorer. Det är en lite lustig kursändring, som om han gett tusan i sin gamla kamp för det odekorerade vardagsporslinet och istället gett folket vad folket ville ha: blomster, lekfullheter och grönska. Fem år innan Berså, på H55, visades inte en enda dekorerad tallrik. Då stod kökets ingenjörskonst på topp i en nyfunkis med rymdmassa i Termagodset och genomtänkta system av material och dekorer som alla passade in i Lindbergs stora plan för det nya, rationella hemmet. Men publiksmaken ville ha blommigt porslin.

I slutet av 1950-talet skrev Arthur Hald, konstnärlig ledare för Gustavsberg, om problemet; "Vi satt på Stig Lindbergs studio och diskuterade situationen på 'hushållsfronten'. /.../ Den hårdnande konkurrensen har gjort att den ena starka dekoren lyser bredvid den andra i skyltfönster och butikshyllor - alla vill synas, alla vill 'sälja' genom att vara iögonenfallande. Kommer den typen av skrikporslin att stå sig?" (Gustavsbergaren, feb 1959). Man diskuterade sig fram till ett försök att skapa en servis för bordet och ugnen, med enkla grundformer, stora serier och hyggligt pris.

Man ville ha något som skulle stå sig i längden. Stig Lindberg satte igång med modelljobbet och kunde 1957 presentera en provserie av den ugnssäkra servismodellen LL, med namnet Bohus. Formerna var enkla med snedställda bräm mot generösa ytor. Över skålarna låg flintgodslock som också fungerade som smörgåsunderlägg och saladjärerna var kvadratiska skålar. Att duka med Bohus skulle vara en markering av lättare umgängesformer, en "kom-hem-på-öl- och-macka"-stämning som skulle prägla 1960-talet. Det var en saklig och funktionell servis där det anonyma balanserade mot det trivsamma. Detaljerna tillförde en rustik känsla: ett koncist lock, en hänkel, ett trälock på former som annars kunde höra hemma på ett laboratorium. Lindbergs personliga temperament visade sig i dressingflaskorna som förvånat sträckte på sina långa halsar och i tillbringarens koniska form som fick extra lutning av Mr. Annorlunda.

Namnet Bohus vitsade med tyska Bauhuas-funktionalisterna, som säkert hade inspirerat Lindberg i arbetet med servisen. Namnet syftade också mot stengodsglasyrerna som tog upp den bohusländska kustens kulörer: havets djupt blå och den grå graniten. Även en helvit Bohus-variant presenterades som ett nytt utspel i Lindbergs (och Kåges) önskedröm om uppfostrade konsumenter med smak för odekorerad bruksvara.

Bohus kom i produktion 1959 och var tänk att hänga med länge som en slitstark arbetshäst i köken. Halds och Lindbergs resonemang uppe i Studion skulle nu gå i lås med Bohus som ett alternativ till skrikporslin och kapprustning i dekorer. Men något - tidens tecken, säljarkårens önskemål? - fick herrarna att göra en kovändning när det gällde dekorer. Redan ett år senare, 1960, kom Bohus-Berså, en av de starkast dekorerade serviser man kan tänka sig, med grönt kromotryck på LL-servisens alla delar. Berså skulle komma att ligga i produktion i 14 år.

Men det stannade inte med gröna blad. Under 1960-talet sköt Lindberg ut en formlig spärreld av dekorer till LL-modellen och andra serviser som femtiotalarna LI (Spisa Ribb-porslinet) och den slanka LH (som bla. fått bära Bibi Bregers Lotus och Lindbergs underskattade Berså-kusin Festong). Från ett kollektionsmöte sommaren 1961 meddelades: "Original till Pall, Prunus, Pynta, Sippa och blå Berså sändes snarast från Lindberg.". Ett år senare konstaterade man: "Pall, Prunus, Feston, Pynta, Rödklöver, Margaret, Betula och Sippa under förberedelse för produktion.".

Modellen LL skapades som en ny basvara, men blev ironiskt nog dekorbäraren nummer 1 under 1960-talet. Man gick också över till billigare, skörare flintgods för att möta den uppseglande konkurrenten IKEA och en hotfull import av billigt östeuropeiskt porslin. Den grå eller blå Bohus låg i produktion i bara fyra år (1959-63).

LL-modellen fick istället nya dekorer för att locka köpglada slit- och släng-kunder. Åland, en handmålad marin dekor, visades våren 1961 (I produktion 1962-65). Samma år kom dekoren Pynta, en charmerande lek med råvaror, á la Marianne Westmans Picknick. Här umgicks citroner med fiskar och saltkar flöt fritt bredvid Adam-koppar, rosor, äpplen och blomsterkransar i tre olika varianter på vita flintgodsfält. (I produktion 1962-65). Linnea, med skira blomrankor producerades 1965-70. Med Blå Husar (1968-73) tog Lindberg upp den gamla dekortekniken med flytande blått och ytorna täcktes av ett dunkelt mönster, med känsla av Mellanösterns ornament. Rosenfält (1969-72) var spretigt stiliserade rosor som förebådade 1970-talets förtjusning i brunt. Den gamla planen med LL som en enfärgad långkörare hade förändrats totalt.

Under en tioårsperiod levde hushållsgodset högt och man lät dekorerna blomma och försvinna på ett sätt som vore otänkbart idag. Gustavsbergs resurser var ännu obrutna tack vare Miljonprogrammet som slukade badkar och toalettstolar. Gamla trycktekniker var fortfarande i bruk och ädel kunskap levde i fabriken. Murray-printing-maskinerna som skulle förändra dekormåleriet till stordrift med mindre distinkt tryck, var ännu inte inköpta. 1960-talet var de glada dekorernas guldålder.

Men vad man inte hade räknat med var diskmaskinerna. Under de här åren utrustades de svenska köken med nya hjälpmedel och den bänkstående diskmaskinen blev en folkhemshit. Diskmedlen var fulla av riviga kemikalier som elegant frätte bort intorkad sås och äggfläckar. Tyvärr tog de också dekorerna med sig. Berså blev det första offret och hösten spred sig i syrenbuskagen. Husmödrar kom gråtande och förbannade tillbaka till porslinsbutikerna med urblekta, matta Berså-delar. Man kan se dem på Myrorna idag, en sorglig syn med bladen diskade till bleka, matta skuggor.

Diskmedlen tog porslinsfabrikerna på sängen, men med upplysning, kemiska trollformler och nya överglasyrer lyckades man balansera färgdöden. VDN-märkningen som kom under senare delen av 1960-talet var delvis en följd av diskmedelschocken. Berså, som också utökades med kaffekoppar i benporslin, sålda två och två i näpna förpackningar, fick tillsist VDN-märkningen F555, som betyder flintgods med högsta tålighet mot sprickor, alla maträtter och maskindisk i 75 grader.

Berså marknadsfördes som sommarens porslin framför andra. I en annons i Femina 1967 syns Berså-delar på en träbänk, innesluten av syrénblad.
"Sommar på bordet. Servisen Berså ger Er en pålitlig sommar. Den är gjord i hållfast flintgods. Den har enkla och riktiga former. Med dess 23 delar kan Ni komplettera för de flesta vardagsbehov. Kombinera gärna med vitt, säger Stig Lindberg, som gjort modell och dekor."
Är det inte sött? Flintgodset var "hållfast", en sanning med modifikation och Lindberg kunde inte hålla sig från att dra fram sin käpphäst, det vita porslinet.

Berså-servisen gick ur produktion 1974. Då hade Stig Lindberg precis lanserat sin nya stengodsservis LT, med originaldekoren Birka, en mild och raffinerad glasyr som påminde om björknäver med målade svarta linjer. Birka var ännu ett försök att fullborda Lindbergs dröm om det perfekta hushållsgodset och den här gången gick den i uppfyllelse. Kanske var tiden mogen för ett lugn över middagsborden efter 1960-talets massiva mönsterglädje. Birka blev en jättesuccé, även internationellt och kom att ligga i produktion ända fram till år 2001, om än tillverkad under de sista åren av Arabia och med en tråkigare glasyr.

Själv sade Stig Lindberg att han bara hade haft två riktiga slagdängor: Birka och Berså. Så olika, den ena mild och tidlös, den andra nästan maskinellt somrig, ändå med samma strävan i grunden: den praktiska, älskade servisen.

(PE 2004)