Den första vita matta titanglasyren för stengods 1936

Det bästa med Stig Lindberg är hans mångsidighet. Han är lika mycket en folkhemsfigur med sitt lekfulla, poetiska porslin, som en hjäte för finsmakarna. Man kan älska en plastbricka köpt på loppis för 5 kronor lika djupt som en unik stengodspjäs i 50.000-kronorsklassen.

Lindberg strödde stjärnstoft över Gustavsberg i det tidiga 1940-talet då kriget sänkte mörkläggningsgardinerna över konstindustrin. Han lät 1950-talet blomstra i efterkrigsjubel när gränserna öppnades och skyltfönstren växte. Som lärare inspirerade han årskull efter årskull på Konstfack och under 1970-talet var Lindberg en samlad och stillsamt lekfull grand old master med genomtänkta serviser och konstgods. De flesta skildringar av Stig Lindbergs gärning börjar just med hans debut på Gustavsberg, när han ung och kaxig stegar in, träffar chefen på fabriksgården, blir Wilhelm Kåges adept och låter sen sin kreativitet flöda och förundra år efter år. Det är en bra historia och genier är alltid magnetiska, men man kan gå vilse i Lindberg. Hans flyktighet är också lite problematisk och man kan längta efter substans i det förtjusande prylhavet. Han prövade allt och syntes överallt, men var finns den "äkta" Stig Lindberg? Det är kanske dumt att ens fråga, men längtan dyker snart upp när man avsöker hans samlade verk. Man vill nå djupare.

En inte lika känd debut som kan fungera som en annan ingång till Stig Lindberg är hans tidiga fascination för stengodset. Det är en start som också knyter an till hans sista fas, då han saktar in och söker koncentration i just det unika stengodset.

Så låt oss ställa in tidskikaren på 1935. Där sitter en ung Stig Lindberg ombord på en spårvagn. Det är höst och han har efter realexamen börjat på Tekniska Skolan i huvudstaden. Den unge studenten är nu på väg ut mot Abrahamsberg. Där bor skulptören Einar Luterkort och i hans källare finns en stengodsugn. Vagnen rullar över den nybyggda Tranebergsbron. Stig Lindberg är 19 år gammal och tänker intensivt på stengodsets hemligheter. Har han någon flickvän? Vilka kompisar har han? Vad tänker han om framtiden? Längre bort över vattnet är Västerbrons jättespann under byggnad. I andra änden avstaden växer gräset över de sista resterna av Stockholmsutställningens paviljoner, medan funkisidérna ännu flyger mot framtiden. Stockholm är en stad som växer våldsamt mellan två världskrig, men Stig Lindberg är besatt av det tidlösa stengodset.

Han hade växt upp i Umeå, med drömmar om musik och konst. Som sexåring, 1922, hade han blivit "vettskrämd" när konstnären Helmer Osslund i sitt hem visade lille Stig en tavla. Osslund hade trettio år tidigare varit anställd som konstnär på Gustavsberg där han utförde dekorer och ornamenterat flintgods i det sena 1800-talets frodiga mix av nyrokoko, japanska influenser och försök till äkta svensk stil. Efter Gustavsberg blev han som ende svensk elev i Paul Gaugins ateljé. Måleriet omsattes på Höganäs i vild experimentell jugendkeramik som skapade uppståndelse på Stocholmsutställningen 1897. Men Osslund återvände hem och blev Norrlands konstnärlige upptäckare. Han brände också fast det moderna måleriets vilda möjligheter i den unge Stig. Stig Lindbergs avsågade och fastsatta tumme satte stopp för en musikalisk karriär, men han kunde teckna och måla och sökte sig, inspirerad av Osslund, skissande och ritande mot den konstnärliga världen.

Spårvagnen skramlar vidare. Stig Lindberg går sin första termin i skolan vid Hötorget. Men något driver honom längre än kamraterna. Skolans keramikugnar klarar ännu bara lergods, de kan inte nå till de höga temperaturer där sintringen sätter in, den för stengodsälskarna magiska sammansmältningen av godset och glasyrens metallsalter till asiatiska djup. Det fanns annan inspiration. På Nationalmuseum hade Lindberg en sommardag 1934 sett ett keramiskt kärl av Wilhelm Kåge på Gustavsberg, Osslunds gamla arbetsplats. "Detta möte blev för mig en definitiv öppning till en värld som nu i över fyra decennier fängslat och förtrollat mig", berättade Lindberg 1979. ("Ledarforum", 1983) Stengodskulten utvecklades i Sverige under det tidiga 1930-talet. Det är inte längre bara några udda konstnärer med europeiska kontakter som testar sig fram i egna ugnar. Funkistidens industriella tänkande adopterar också stengodset, främst Gunnar Nylund som 1932 gjorde keramisk succé med en utställning i Stockholm. Ute på Gustavsberg arbetar nu Kåge vidare med sitt Farstagods, som hade premiärvisats på Stockholmsutställningen. Den här hösten håller Erich och Ingrid Triller som bäst på att bygga sin stora stengodsugn uppe i Tobo. I december 1935 ska de göra sin första bränning.

I källaren hos Einar Luterkort försöker han, 30 år gammal, och lärjungen Lindberg hitta fram till stengodsets själ genom glasyrexpriment. Man kan undra vad för slags grejor som Stig Lindberg prövade med. Figuriner? Vaser? Man kan se de bägge männen där i källaren i bara skjortärmarna, entusiastiska, mumlande kemiska formler, drickande kaffe, prasslande med glasyrpåsar och mått. "Stengodsglasyrernas hemlighet var vid denna tid djupt förborgad", sade Lindberg långt senare om sina tidiga försök.

Einar Luterkort (1905-1981) var skulptör och hade efter studier och utlandsresor arbetat 1929-30 på Upsala-Ekeby med stora lergodsfat och vaser med relieffer i färgstarka glasyrer. Enligt Vingedals "Porslinsmärken" bestod Luterkorts egen keramik av "små skulpturer av fiskar och djur i rörelse och vila", men också kärl och flickfigurer. Det var han som skulpterade den nakna kvinnofigur, kallad "metmasken" som fick pryda så många askfat från UE. Luterkort ägande sig sedan åt en lång och trogen tjänst som lärare i keramik och skulptur på Viggbyholmsskolan tills den lades ner 1971. Han tillhör idag de undanskymda namnen i den svenska konsthistorien, men hans skulpturer och offentliga arbeten finns här och där i svenska städer. Men som sammansvuren upptäckare av stengodset var Einar Luterkort en viktig katalysator till en av våra stora, folkkära formgivare.

Smygstartar man Lindbergs gärning med de där första blygsamma triumferna under ett år i en källare i västerort, får man också ett annat, mer hållbart centrum för Lindberg än flyktigheten som annars är hans signum. Under hela hans yrkesbana blir stengodset den massiva, tidlösa kärnan i hans gärning, gravitationen som håller samman alltihop.

Sex år efter Luterkorts källare, 1941, debuterade Stig Lindberg som Gustavsbergs nye stjärna. Han skulle förnya stengodset och alltid återvända till det som en befrielse i det stora formgivarjobbet. "Efter allt bryderi med serviser och vad därtill hör med dekorer, monogram, restaurangstämplar etc., är det skönt med den omväxling som konstgodsarbetet ger. /.../ Visst är det intressant och roligt att teckna för produktion, men att med sina egna händer få avsluta och personligt signera egna arbeten ger nog den största tillfredsställelsen i alla fall.", sade Stig Lindberg i juni 1946. När han jubilerade med 25 år på Gustavsberg 1962 visade han inte heller plast, porslin och mångsidighet, utan nästan enbart nytt stengods. När arbetet på fabriken i stort sett var över i det tidiga 1980-talet, planerade Lindberg att starta en egen keramikverkstad i Skåne, där handen och glasyrerna skulle sammanbinda livsverket. Tillfrågad om några höjdpunkter i sitt yrkesliv, nämnde han några internationella utmärkelse, bland annat professorstiteln, den första emaljmålningen 1949, men först av allt mindes han "den första vita matta titanglasyren för stengods 1936". Det var lyckan i källaren hos Einar Luterkort. Man kan tänka sig hur nöjd och upphetsad Stig Lindberg måste ha rest hem i spårvagn över broarna från Abrahamsberg.

(PE 2004)