Han med hinken

"Han med hinken", Sveriges Mr Plast, gav oss 1950-talets desigikoner, Breger-kannan och den fyrkantiga hinken, men också 1980-talets folktelefon och 2500 andra vardagsdetaljer från småkakor till väghyvlar.

Att resa i bil med Carl-Arne Breger genom hemstaden Malmö är också en resa genom hans verk. Breger-saker finns överallt, på alla nivåer, i alla miljöer. I designaffärernas fönster lyser det orange från citruspressen "Duett". Vid ett vägbygge står en vägvält vars chassi ritades av Breger. Vi sveper förbi långtradardörrar av Breger Design och i fickorna ligger ASSA-nycklar som han designat.

Vardagarna är fyllda av Breger-föremål. De flesta tänker vi knappt på, de är bruksting och verktyg som löser sina uppgifter lika anonymt och elegant som det var tänkt. Plastkaffekoppar, tandborstar, handukshållare, smöraskar, Big Pack med glass och elskåpet på trottoaren. När vi stannar för rött ljus står en cykel bredvid med barnsadeln "Rex", en av Bregers succéer. På trafikljusets stolpe sitter en papperskorg ritad av honom.

Han trycker på gasen, krafsar ner en skiss på ett handfat som han gjorde för 45 år sen, samtidigt som han drar en skröna om ett annat handfat som Stig Lindberg ritade, men som blev en skvättande katastrof på restaurang Riche. Carl-Arne skrockar, pekar på nya hus, muttrar och svänger ut på Skeppsbron där han visar var Breger Design hade sitt stora kontor. "Vi hade nio grabbar anställda...." Själv bodde Carl-Arne med hustrun Bibi Breger i en våning inunder. Nu är kontoret avvecklat och man har flyttat till en bekvämare lägenhet mitt i staden. Men längst ner finns en liten skrubb kvar. Där målar Carl-Arne och planerar en kokbok och en barnbok.

Den 80-årige designkungen låter lusten leda honom och linjerna går tillbaka till ungdomens måleri och de sagor han berättade för döttrarna. Penslarnas rörelse mot vit duk tar oss tillbaka till Stockholm i det sena 1940-talet. Efterkrigskvällarna glimmade sagolikt med biopalatsens neonkonst och affischer med sköna stjärnor och bistra män och där satt den unge eleven från Konstfacks dekorationsmålningslinje, Carl-Arne Breger, och målade reklambilder åt Svensk Filmindustri. Han målade jättekvinnor som hängdes utanpå biograferna, han färgsatte biografer, bland andra Skandia och Röda Kvarn.

Carl-Arne hade träffat textilaren Bibi Rösell på skolan, "den stora äktenskapsbyrån" och paret arbetade nu ihop i ett vitt spektra av dekorationsjobb och inredningsuppdrag för sjukhus, bostadsområden och en teater i Norrköping. De fick sitt första barn, Lotta.

Några år in på 1950-talet fick Carl-Arne Breger ett tips om att Gustavsberg sökte begåvningar. Det räckte med ett samtal med Stig Lindberg för att Carl-Arne skulle få jobb som mönstertecknare hösten 1953. Några dagar senare bad han att Bibi också skulle få börja. "Hon är mycket duktigare än jag." Lindberg anställde också henne och radarparet "The Two Bregers" blev en viktig del av den andra generationen av konstnärer och formgivare på porslinsfabriken.

Stig Lindberg satte sprätt på KF:s resurser och anställde en handfull unga begåvningar, Lisa Larson, Britt-Louise Sundell, Eje Öberg (sonson till Arabias stora namn Thure Öberg) och Gabrielle Citron-Tengborg. Nu stod fabriken konstnärligt rustad för högkonjunkturens smak och köplusta.

Carl-Arne Breger tröttnade snabbt på att pilla med mönster och flyttade till "de stora grabbarna på den tunga sidan", till sanitetsporslinet, toaletterna, handfaten och badkaren, produkter som gav ekonomisk skjuts åt porslinsfabriken. Han formgav bland annat handfatet "525", som blev en sådan succé 1955 att man tvingades lägga ut en del av tillverkningen till Skottland. Under ett par år kom de ankarprydda handfaten i tiotusental med skepp till bryggan i Gustavsberg.

På plastfabriken kom Breger att skapa sina mest kända föremål. Till skillnad från tidigare plastformgivning som försökte efterlikna porslin, utgick Breger från plastens egna materialregler och svårigheter. Genom ett nära samarbete med hantverkare och konstruktörer kom han fram till ett formspråk anpassat för smidig och hållbar massproduktion.

Hans första produkt var kaffekoppen "Bibo" (Latin för "Jag dricker") 1954, med brickor och koppar i svart och rött med olivgröna skålar till. Den fyrkantiga hinken från 1955 är skapad för plast utan att kopiera äldre plåthinkar. Hörnen var bra att hälla ur och fyrkantsformen var bekväm att bära. Trots motstånd på företaget blev det en outslitlig, tidlös hink som fick pris som "1950-talets bästa plastprodukt, alla kategorier" och som säljs ännu idag.

På fabriken kallades Carl-Arne nu för "Han med hinken". En annan formikon är citruspressen "Duett" (1956), apelsinjuicefärgad och funktionellt skön i perfekt balans mellan ergonomi och karaktär. Sällan har ett 1950-talsföremål förblivit så tidlöst och modernt. Museum Of Modern Art köpte in ett exemlar.

1957 började Breger rita på en smal vattenkanna, inspirerad av en brännvinsflaska som hans mamma på gammalt vis hade stående bakom gardinen i sitt fönster. Utvecklingsarbetet tog 18 månader och vattenkannan fick sju olika utseenden innan man tillsist var nöjda. 1959 kunde Gustavsberg stolt presentera vattenkannan som i rött, svart och grått blev fabrikens spjutspetsdesign.

Breger-kannan lades dock ner bara efter något års tillverkning på grund av att farliga gaser frigjordes när man limmade ihop kannans bägge plasthalvor. Men den radikala tingesten hann ändå etablera sig i samtidens medvetande ("den är ny i formen, den är kul" - DN, 17/2-59) och har med tiden blivit en av de tydligaste symbolskulpturerna för 1950-talets svenska form.

Vattenkannan var Carl-Arne Bregers sista jobb som anställd på Gustavsberg. 1957-59 arbetade han som kontorschef på Bernadotte & Bjørns stockholmskontor, men startade så den egna firman Breger Design AB, med kontor på Styrmansgatan 7. De första jobben var oglamorösa saker som dörrvred och skyltar i plast för Vadstena Plastfabrik och dammsugare för Hugin.

En av Bregers speciella insatser under de tidiga åren var hans ändlösa slitande med företagsbesök, där han personligen dök upp på fabrikerna och berättade om design. Han gjorde ofta flera besök varje dag. Slitet gav många uppdrag och spred medvetandet om formens stora betydelse för försäljningen.

1962 ritade Breger för Husqvarna Borstfabrik termosen "Signatur" som blev hela svenska folkets "TV-kanna" när man upptäckte att Melitta-filtren kunde ställs direkt på termosen. En lyxmodell med 24-karats förgylld plast såldes på NK för hundra kronor, motsvarade nästan tusen kronor idag.

I början av 1960-talet flyttade familjen Breger ner till Malmö, där ännu ett kontor öppnades. Under decennierna skulle Breger Design formge tusentals föremål från de mest anonyma betongkrokar till den kända barnstolen "Rex", lanserad 1976 och en miljonsäljare sedan dess. Stolens originalfärg var orange och Breger stod på sitt lantställe och modellerade den skulpturala, skyddande formen av hönsnät och gips.

Carl-Arne Bregers design har sina fixstjärnor, han har fem grejor på MOMA, men mellan dem finns ett Breger-rike av bruksting som få skulle känna igen. Vem bryr sig om en spridarvagn, en konservöppnare, tvålautomater, badborstar eller ett våffeljärn, allihop utan någon tydlig bregersk linje.

Han har kallat sig själv "Det allmängiltigas mästare" och förunderligt många saker av Carl-Arne Breger blev anonyma, men vinstgivande. Hans garnmatare för IRO (1991) var en väldig framgång och arbetar nu i textilfabriker över hela världen, en hemlig triumf för Breger.

Tillsammans med dottern Hanna pysslar han nu lite med förnyelse av garnmataren, ett av Breger Designs få aktiva uppdrag idag. "När man blir äldre kan det bli bra grejor, men det kan lika gärna bli otyg", säger han. Till och med när Breger-saker är obekvämt stillösa, som en gustavianskt inspirerad tennljussstake för Haga Mässing, smyger sig insikten på att Breger ändå har lyckats. Ljusstaken kommer aldrig att bli någon designikon, men den sålde i en tid då även IKEA flirtade med gustaviansk stil.

På 1970-talet, då hantverk och gröna vågen vaknade var Breger utskälld och anklagades för "redesign", anonymitet och kommersiellt tänkande. Vid den tiden ritade han gjutjärnsgrejor för Skeppshult och en rustik ljusstake för Edsbyn och den hemslöjdsaktiga stilen är långt från den välkända, snitsiga Breger-formen från 1950-talet, men det rustika låg i tiden och Breger följde uttrycken.

Men när han var som bäst var han en mästare på att ligga lite före smakens önskningar och presentera ögonbrynshöjande design som kändes ny och fräck. Nytänkandet ledde till Diavox-telefonen 1975, Bregers kanske svåraste uppdrag, men ocksåden produkt han är mest stolt över. Televerket och LM Ericsson utlyste en tävling och Breger Design vann med ett förslag som inte alls höll sig till de tekniska förutsättningarna.

"Men den var annorlunda", säger Breger idag och berättar att man fick arbeta med telefonen i två år efter tävlingen. Men ursprungsvisionen låg fast: att göra radikal, egen design, precis som vattenkannan för länge sedan. Diavoxen med sin lätta lur och sofistikerade linjer blev en braksuccé när den introducerades och kallades med tiden "1980-talets telefon". Idag, i mobiltelefoneran överlever Diavoxerna på kontor och loppisar, lika snygga, men i skuggan av ny design.

Bara ibland slog Bregers nytänkande fel. Hans likkista i enkel vit furu floppade. "Folk tyckte den var för enkel". Vår sista möbel ska fortfarande vara prålig. Idag hyllas Bregers futuristiska mikrovågsugn från 1960-talet, trots att den sedan länge är en utdöd produkt. Om hans papperskorgar och cykelhjälmar sägs nästan inget alls. Eftervärlden bestämmer med backspegeln vad som ska kallas design och förbli snyggt och åtråvärt.

Formgivaren har en annan uppgift, att avläsa tidens önskemål och forma dem till något säljande. Det har har varit en av Carl-Arne Bregers starka sidor. "Tack så mycket, brukar jag säga", skrattar han bakom ratten när vi passerar ännu en cykel med "Rex"-sadeln därbak. Varje såld stol ger honom nästan fyra kronor i royalty. Sitsen har sålt bra sedan 1976.

(PE 2003)