En lyckträff i Kungsträdgården

Ett möte under en promenad i Kungsträdgården ledde rätt in i konstindustrin.

När Arthur Percy med hustrun Kerstin hösten 1922 hade återvänt till Stockholm efter två tavelmålande år i Frankrike var både pengar och framtid osäkra kapital. Percy hade tretton år tidigare deltagit i ”De Unga”:s debututställning; ett utspel tillsammans med bland andra Isaac Grünewald, Knut Jansson och Leander Engström. Percy hade tidigare i Paris fått omtumlande impulser av Cézannes måleri och på Henri Matisses konstskola. Trots att Percy nu var erkänd som konstnär och flitig utställare tyckte konstkritikerna att han var alltför flyhänt låst vid sina förebilder. (Ett kort försök som kubist 1913!) Man kritiserade också hans dragning mot det dekorativa och idylliska.

Men så, den där höstdagen i Kungsträdgården, mötte Arthur Percy sin gamla vän Elsa Gullberg, textilkonstnär och en av initiativtagarna till Svenska Slöjdföreningens förmedlingsbyrå med uppgift att leja konstnärer till konstindustrin. Gullberg föreslog att Percy skulle kontakta Gefle Porslinsfabrik som sökte en konstnär. Det visade sig vara en lyckträff.

I december inleddes samarbetet. Percy lämnade in förslag på några modeller till ljusstakar, bland annar modell F, med en liten klase druvor vid foten. Fabriksledningen var positiv. (F-modellen kom att tillverkas ända till 1957 och även plagieras utomlands.) Percy drogs snabbt in i det hektiska arbetet att skapa nya servismodeller och dekorer, allt ifrån vardagsporslin till praktpjäser för utställningar.

Till skillnad från till exempel Wilhelm Kåge som ville motverka sekelskiftets svulstigheter med mer finstämda dekorer, lät Percy porslinet blomstra och prunka i starka, djärva färger som ställde höga krav på formgjutare och dekormålare. (En av dem, Eugen Trost, skulle förbli Percys närmaste man under många år. Trost ligger också bakom egna dekorer, bland annat den i nutid eftersökta svartvita Zebra-koppen.)

Percys bildvärld hade formats av en ensam ungdom ute på Allvaret på Öland och han behöll livet igenom en kärlek till växtformer och vegetativamönster. Dekorer som Haga, Tre Blommor, Iris och Lorry är utsökt stiliserade ögonblicksbilder av ett blomsterälskande öga.

Gefle Porslinsfabrik med Arthur Percy som formgivarmästare slog igenom på Parisutställningen 1925. Företagets utställningspyramid kröntes av en handmålad vinbål i flintgods, ett flaggskepp för nyfödd, självsäker Swedish Grace.

Percy ville att Gefle skulle bli en ”estetisk mönsterfabrik” med inriktning mot lyx och porslinsupplevelser vid matbordet och en ström av föremål tillverkades: likörflaskor, bonbonjärer, salladsskålar, ljusstakar, allt praktfullt, handmålat och dyrbart. Men fabriksledningen ville satsa på ”billigare ting”, rationellt säljande porslin och Percy fick anpassa sig till försäljarna och ekonomiska kalkyler. I tidningen Form 1940 muttrade han: ”Det skulle vara schlagers! Ständigt nya - och gärna banala. Och billigare i framställningen än allt annat dittills. ”Det är konstnärens klagan i industrins hjärta. Vissa dekorer avskydde han, till exempel "horrören" Rubin, en populär, vinröd dekor med guldkant som lanserades 1941 och målades på flera av hans föremål. ("Snarfagra saker säljs lättare än de stilrena", DN 2/8-1949)

Percy bosatte sig aldrig i Gävle utan arbetade bara delar av året i en ateljé på fabriken. Det försvårade samarbetet som till stora delar fördes per brev, telefonsamtal och skisser sända med post. Medarbetarnas skicklighet och självständiga arbete blev helt avgörande. Till skillnad från Wilhelm Kåge och Stig Lindberg som dagligen syntes på Gustavsberg och handgripligen kunde ta itu med arbetet, förblev Percy en främmande fågel för fabriksfolket i Gävle.

Men hans idéer var starka. En radikal succé var den svarta glasyr som Percy lanserade 1927 och som blev mycket populär under 1930-talet, trots fabriksledningens gnäll om ”begravningsporslin”. Idag är räknas Percys svarta porslin till en svensk art déco-klassiker. En annan framgång, med debut på Stockholmsutställningen 1930, var teservisen AB, som med sina veckade, pumpaliknande former är omisskännligt Percy och kom att tillverkas med olika dekorer i 27 år.

Naturälskaren Percy var tveksam till funkisstilen och hans mest kända dekor, Vinranka i flytande blått på en bullig, rokokoinspirerad form, var en romantisk motbild som folk mer än gärna ville ha på matborden i rörstolarnas och funkiskvarterens tid. Här ser man hur Percys både traditionella och nyskapande stil skär tvärs igenom rådande trender och får kontakt med en längtan i folkdjupet. Vinranka gjorde succé på New York-utställningen 1939 och var i produktion i 30 år, även i den spretigare kulören rött. Till H55 lanserades en kortlivad variant i svart, som då vaknat till liv igen som en ungdomlig kulör. En raritet är grön Vinranka från 1968 som testades på marknaden, men aldrig kom i serieproduktion.

Stengodskulten på 1930-40-talen drabbade även Arthur Percy som inspirerad av kinesisk keramik fick Gefle att satsa på stengods. Men det är som om hans temperament inte riktigt passade stengodset som är vänligt, kultiverat och en smula salongsmässigt, utan den personlighet och djupare glasyrverkan som finsmakarna krävde. Percys stengods hamnade, precis som hans måleri, i skymundanav den dekorerade bruksvaran.

I efterkrigsårens allt mer massproducerade formvärld var den drygt 60-årige Percy mycket aktiv till en början. Han formgav serviser, tekoppar i ung stil och vasmodeller för Gefle. Modellen BE (1955) var en tidtypisk bordsservisutan blomster, men med spännande tillbehör, bland annat halvcirkelformade uppläggningsfat och en svart, krukformad soppterrin med turkos insida. Den visades på H55 som var Arthur Percys sista stora framträdande som formgivare åt Gefle Porslinsfabrik. Han var då 69 år gammal.

Andra material lockade också Percy. Åt Gullaskrufs Glasbruk formgav han på 1950-talet mängder av glasmodeller i både pressat och blåst glas. Serien "Räffla" från 1952 blev en storsäljare med 20-talet olika modeller och färger. Även textilkonsten fick sin del av dekoratören Percy som ritade ett 20-tal mönster åt Elsa Gullbergs firma AB Elsa Gullberg Textilier. Samarbetet inleddes redan 1936.

1959 avgick Arthur Percy med pension från Gelfe. Fabriken kämpade i motvind fram till 1979 då den lades ner. Arthur Percy och hustrun hade redan på 1940-talet bosatt sig i det utbyggda barndomshemmet i Vickleby. I det speciella öländska ljuset och växtriket målade han tavlor fram till sin död sommaren 1976.

(PE 2003)