Ewald Dahlskog - gästspel i glas 1926-1929

1920-talets glaskonst är för evigt präglad av namnet Orrefors och de båda artisterna Simon Gate och Edward Hald och deras graverade glas, som hade väckt en hel världs beundran på Parisutställningen 1925. I varje fall har vi i Sverige haft en benägenhet att skriva historien så. I själva verket var det nog den enkla vardagsvaran, som väckte mer uppmärksamhet, ty någon sådan fanns inte någon annanstans i Europa vid den tiden.

Efter Baltiska utställningen 1914 - jugendstilens svanesång i Sverige - tog man nya krafttag. Svenska slöjdföreningen omorganiserades under Gregor Paulssons direktörskap. Med inspiration från Deutsche Werkbund bildades Svenska Slöjdföreningens Förmedlingsbyrå 1914 under Elsa Gullbergs ledning. Det gällde nu att få konstnärerna till industrin på allvar. Försök av gästspelskaraktär hade ju redan gjorts med Gunnar Wennerberg och Alf Wallander vid sekelskiftet. Det resultatet blev vacker festvara med de välkända blomstermönstren på Gustavsbergs och Rörstrands fina serviser och överfångsglaset på Kosta.

I skuggan av första världskriget gick det över hövan väl med Förmedlingsbyråns verksamhet. Wilhelm Kåge kom till Gustavsberg, Edward Hald till Rörstrand, Simon Gate till Orrefors, Edvin Ollers till Kosta osv.

På Hemutställningen på Liljevalchs 1917 presenterades resultatet. Det var första gången man hade ett socialt program för en konstindustriutställning och målet var att visa smålägenheter och enkla bruksföremål. Gunnar Asplunds bostadskök har där gått till historien. Simon Gate hade gjort sulfatglas med blå påklipp och Edvin Ollers blå- eller gröntonade, hyttarbetade glas med blåsor och sliror i. Inspirationen var barocken och det svenska 1700-talet. Av Kostas vattenklara kristallmassa såg man intet. Succén var stor bland kritiker, men hos den breda allmänheten var förståelsen som vanligt ringa och Ollers insatser blev gästspel. Mer varaktigt blev dock det bruna sodaglas som Orrefors började tillverka på dotterbolaget Sandvik.

Efter kriget kom lyxen tillbaka. Graalglaset - Orrefors´ uppfinning - vann stort gehör och som sagt, det graverade glaset gjorde sitt segertåg över världen. Utställningslivet var rikt och Parisutställningen 1925 det väldiga krönet bland ett flertal. Två år senare var det New Yorks tur att på The Metropolitan Museum visa svenskt konsthantverk.

Inför New York-utställningen beslöt Kosta att göra en kraftig insats i konkurensen med Orrefors. Flera konstnärer hade visserligen bidragit under 20-talet, bland dem Sven Erixon - "X-et" - men nu ville man ha en radikal förnyelse.

Man vände sig till Svenska Slöjdföreningens Förmedlingsbyrå och fick rekommendation på konstnären Ewald Dahlskog, en målare med stor dekorativ talang, som försörjt sig på att dekorera trappuppgångar och som hade fått det hedervärda uppdraget att i Stockholms konserthus utföra intarsiorna på första radens dörrar. Intarsian kom ju också att bli hans specialitet. Hans måleri karaktäriserades som genomskinligt och med en kylig klarhet och ansågs kraftfullt och just dekorativt. Samtidens favoritord var "virilt". Hans person beskrevs som "pojkaktigt oförskräckt" och av en "energifräsande natur".

Ewald Dahlskog anställdes på Kosta och hade drygt en månad (!) på sig att ta fram en kollektion till New York-utställningen. Han gjorde vad ingen annan gjort; gav sig direkt på den älskade och avskydda, skärslipade kristallen, som så präglat 1800-talets senare hälft och 1900-talets början.

I den tjocka, vattenklara kristallmassan formade han stora tunga pjäser av skålar, fat och pokaler och lät skären bilda knippen av ljusreflekterande mönster i glaset. Ibland stod de mot matt bakgrund som i den stora omtalade skålen på fot med krenelerad kant: "Blixt" - kallad. Flygande hjortar, fåglar, blad och rena abstrakta motiv skars med djupa skär i det tjocka glaset. Effekten blev något alldeles nytt och kritiken var djupt imponerad, personifierad av bland annat Gotthard Johansson och Erik Wettergren. Detta var något helt annorlunda och mycket självständigt i förhållande till det tunna, skimrande Orreforsglaset med sina klassicerande figurer, som var en förebild för de flesta.

Ewald Dahlskogs huvudarbete på Nationalmuseum är en rak bålskål på fot med lock som kallas "Karusell" med skärslipade figurer av människor ridande på karusellens djur. Locket är slipat som ett tälttak med en stor tofs som knopp. Den är mycket karaktäristisk för Dahlskog och en mycket självständig variant på ett motivområde som låg framförallt Edward Hald varmt om hjärtat. Jämför dennes "Fyrverkeriskålen".

Med dagens ögon kan vi blott konstatera att Edward Dahlskog var en av de få som mer konkret uttryckt den kontinentala stil vi numera kallar art dèco efter Parisutställningen 1925: Exposition Internationale des Arts Décoratifs et Industriels Modernes. Skall man jämföra Dahlskogs arbeten med något blir det nog med det som samtidigt gjordes på Baccarat i Frankrike.

Efter framgången i New York - kritiken "over there" var också mycket gynnsam - fortsatte Dahlskog på den inslagna vägen, men gjorde också hyttarbetade glas i tunga former som mer påminde om vad Gate samtidigt formgav på Sandvik. En del servisglas gjorde Dahlskog också. Den första hette "Lille Carl Johan" och hade platt fot, fyrkantigt omvänt konande ben och en meanderbård kring mynningskanten. Tidstypiskt men föga praktiskt. I övrigt var hans glasserviser litet bulligt barocka och flöt väl in i tidens formspråk. Brännvinspluntan "Kronan" och "Sädesax" har liksom vinkaraffen "Virveln" mer särpräglad form.

Trots allt beröm blev Dahlskogs glas ingen storsäljare och efter tre år fick han lämna bruket. Ett kort gästspel som har satt outplånliga spår i svensk glashistoria som en djärv förnyelse av det slipade glaset. Som en av de få var Ewald Dahlskog den som bar hit något av den internationella strömningen vid denna tid. Därefter skulle han gå över till keramiken vid Bobergs Fajansfabrik i Gävle, där hans verksamhet skulle bli betydligt längre liksom inom intarsian.

Några större dekorativa arbeten inom glas skall också nämnas som en blästrad spegelvägg på biografen Anglais (senare kallad Festival) vid Stureplan, Stockholm och entrén till Esseltes huvudkontor i Stockholm från samma period.

Åke Livstedt (Stockholm 1985)